Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
galet, sade han vara sitt eget fel. Aldrig gjorde han det
största eller minsta utan att fråga henne till råds, aldrig
glömde han att gifva henne den för modershjertat så ljufva
tillfredsställelsen att få vara mor ännu sedan sonen vuxit
upp. Men så gick han också så helt och hållet upp i denna
känsla och i sitt mödosamma kall, att han tycktes hafva
blifvit gammal i förtid.
Så som min far sjelf plägade beskrifva sig vid den
tiden, var han en temligen lång, lillgammal, inte särdeles
vacker och mycket tafatt och blyg skolmästarenatur om ett
par och tjugo år, som såg ut att vara minst lika långt
inne på tretiotalet. Tyst och fåordig ibland andra, var
han egentligen aldrig gladare, än när han fått leda ut sin
gamla mor i den lilla trädgården, der skuggan allt mera
växte till på samma gång som träden, sätta henne der i
en liten grässoffa, som han sjelf gjort i ordning, och sedan
börja rensa, så eller gräfva i sina blomstersängar eller sina
köksträdgårdsland. Då höjde sig de hopdragna
ögonbrynen, det blef solsken öfver det allvarliga ansigtet och
tjugotvååringen tittade fram med ett stilla småleende bakom
tretio-åringens antagna mask. Då pratade han gladt och ledigt,
än med gumman, än med siDa buskar och blommor, än
med små tättingar och starar, som beskäftigt hjelpte honom
med att hålla sina älsklingar fria från insekter och maskar.
Då var han, med ett ord, den naturliga menniskan, men
då såg honom för det mesta ingen annan än modern.
En sådan qvällsstund var det — min far talade ofta
derom med oss pojkar sedan vi blifvit stora, ty han tyckte
om att behandla oss som yngre vänner, inte som söner
endast — som den vackra Elin kom öfver till torpet på en
af sina vanliga små “tittar", som hon kallade det. Hon
helsade gladt och vänligt som vanligt på farmor, åt
hvilken hon plockat med sig en liten skeppa mogna smultron,
sedan helsade hon lika vänligt, men mera tvunget på min
far, som låg på knä i en af de smala gångarna och
rensade en rödbetssäng, der en massa små nässlor hade
stuckit upp emellan plantorna. Sedan gumman och hon småpratat
hit och dit, sade farmor helt oväntadt, i det hon reste på
sig: “Du kunde gerna* hjelpa Arvid till rätta litet med
ogräset, medan jag går in och skummar litet grädde till
smultronen, Elin lilla!“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
