Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Nej, men lika barn leka bäst! Du far lof att tänka
på Elin och så på de små, som väl skola komma.“
“Om jag också får stugan full, så nog blir det ändå
alltid en vrå öfver för farmor. Och hvem skall pyssla om
dem och lära dem a b c, om inte du!“
“Det skall deras mor, Arvid! Ser du nu hur lätt du
glömmer hennes rättigheter, för att värna om mina?
Mannen skall öfvergifva fader och moder, heter det! Låt mig fara.“
“Nej, mamma! Jag bryter aldrig mitt löfte ... Jag gaf
det åt en döende far och det måste vara heligt för dig
som för mig. Du stannar hos oss, och aldrig skall du med
en blick, ett ord, en halfdragen anda påminnas om att du
är oss annat än en glädje; Elin vill som jag, tänker som
jag; vi hafva länge sedan uppgjort den saken oss emellan
och du måste stanna, om du vill eller inte.“
Och dervid blef det. Farmor stannade qvar och under
de tio år hon lefde efter den dagen behöfde hon aldrig ett
ögonblick ångra, att hon gaf efter. Mera vördad, mera
afhållen har säkert ingen gammal moder varit af barn
och barnbarn, än hon var. Hon var hemmets goda engel
och hjelp, och huru full än stugan blef, ty vi voro åtta
syskon och år och barn kommo i sällskap till vår stuga,
så behöfde hon aldrig märka, att hon var till öfverlopps
eller besvär. Jag, som var den äldste, minns henne så väl,
hur hon satt der så mild och stilla och vänlig vid
spinnrocken i sitt lilla rum och talte om sagor för oss barn,
der vi andäktigt lyssnande sutto i krets omkring den gamla,
medan min mor sydde och min far slöjdade eller läste i
rummet bredvid; det var oförgätliga q vallar af hemfrid och
glädje, som aldrig falla en ur minnet. Far och mor hade
alltid ett uppmärksamt ord och ett vänligt stöd åt den
gamla, och när sorgen kom som gäst och tre af de små
syskonen bäddades ner i grafven, så var det farmor som
tillslöt deras ögon och läste frid öfver dem med darrande
röst, i det hon likväl hade tröst och resignation äfven för
far och mor, som bittert begreto sina älsklingars bortgång.
Hon var, med ett ord, medelpunkten i hemmet och den
älskligaste uppenbarelse af ålderdomens majestät, som man
kan tänka sig.
Min far, som ofta nog, när vi blefvo många, hade
bekymmer for att mätta så många munnar, tog likväl emot
bekymren som vänner och icke som fiender. “Den Gud har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
