Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lighet man kan tänka sig. Alt hvad han gjorde, gjorde
han med en viss metod, med ett utomordentligt allvar, och
med ett lugn som trotsade seklerna. Ingen hade sett honom
mera glad eller mera nedslagen än hvad en rangerad
trettiofem års ungkarl har rättighet att vara, utan att förfalla
till ytterligheter. När han satt uppe på embetsrummet och
gräfde i sina luntor, så hade han dervid alldeles samma
min som då han inne på källaren studerade matsedeln för
sin tarfliga middag, eller som då han efter klockan 7 på
qvällen sade sitt blygsamma “förhand“ på ett sju- eller
åttaspel vid virabordet hos någon af de familjer inom hvilka
han umgicks.
Han var, med ett ord, jemnvigten och sinnesstvrkan
förkroppsligade. Han skref på sin diskontborgen med samma
lugna och glada anlete som han betalade borgenssumman,
ifall låntagaren blef insolvent, och han sade sitt “har den
äran att beklaga" vid en begrafning, med samma ton som
“har den äran att gratulera4* vid ett bröllop eller ett
barndop.
En sådan menniska skulle naturligtvis blifva omtyckt
af alla, — och han blef det äfven. Få menniskor ha väl
haft så många vänner som Nicke Hult. Han kände hela
staden, och hela staden kände honom. I ett fall var detta
visserligen temligen obeqvämt och ganska dyrt; ty han
helsade på alla och kunde derför sällan ha en hatt riktigt
snygg längre än tre veckor eller en månad. Och till på
köpet afgudade han gråa hattar, som äro de ömtåligaste.
Någon af hans vänner, för hvilken han gått i borgen, och
som då han såg detta hattslöseri, var rädd for att tå betala
sitt lån sjelf, försökte förmå honom att lära sig det
nymodiga helsningssättet med handen; men Nicke Hult
förklarade högtidligt att detta icke skulle ske, ‘‘ty det kostar
ingenting att vara hÖflig,“ menade han, trots de stora
hatt-makareräkningarae, som bort öfvertyga honom om motsatsen.
Nicke Hult hade en liten förmögenhet som kom honom
särdeles väl till pass, hjelpsam och välvillig som han var,
och stående, som han gjorde, på ett af de allra nedersta
stegen på tjenstemannabanan. Nickes far hade varit
kopparslagare, och hade under den gamla, goda tiden hamrat
ihop åt sig ett litet hus uppå Ladugårdslandet, och några
tusen riksdaler dessutom. Huset var af den gamla stadiga
sorten och penningarne desslikes. När derför fadern dog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
