Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och lemnade både huset och förmögenheten åt sin son Nicke,
så lät denne huset förblifva sådant det var, och lät
pen-ningarne stå der de stodo, det vill säga i riksbanken. Nicke
hade liksom fadern en medfödd fasa för privatbanker och
reparationer eller ombyggningar af hus, och derför tog han
mindre ränta för penningarne och mindre hyror för huset,
och lät alt bli på det gamla viset.
Han bodde sjelf på nedra botten i sitt egande hus, i
samma våning der han var född, och der föräldrarne hade
tillbragt sitt lif. De öfriga lägenheterna hyrde han ut åt
hyggligt och beskedligt folk som ibland på hela år icke
betalade hyran; men som han likväl aldrig kräfde. När några
af hans vänner, som visste detta, sökte öfvertala honom
att säga upp de oordentliga hyresgästerna och skaffa sig nya,
så svarade altid Nicke på sitt vanliga godmodiga sätt:
“Jag har inte hört att någon af dem är missnöjd med
lägenheten. “
“Tror jag förbannadt väl!“ sade då vännerna, “när de
inte behöfva betala någon hyra!“
“Ahjo, visst betala de — när de få!“ sade Nicke, “det
vore ju synd att säga upp dem, när de trifs !‘c
Och dervid blef det.
Nicke Hult var således en lycklig varelse, menar
läsaren.
Ack nej, värde läsare! Det var icke så väl. Nicke
Hult var tvärtom en mycket olycklig man. Han hade ett
alldeles för ömt hjerta. Han inbillade sig att alla qvinnor
voro förälskade i honom, och var sjelf öfvertygad om att
han var kär i alla fruntimmer med hvilka han kom i den
allra obetydligaste beröring.
Är det möjligt? — hör jag läsaren fråga. Nicke Hult,
den lilla, runda, godmodiga karlen skulle kunna vara så
narraktig?
Men behöfver man då verkligen vara så fasligt
narraktig för det? Låter det icke tänka sig att det är
be-hofvet af ömhet och kärlek, som då det inte på ett
naturligt sätt får utveckla sig, kan taga en såd^n missriktning?
Kan icke till grund för denna känsla, som blir narraktig i sina
yttringar, ligga något verkligt godt och ädelt? Är det icke
möjligt att konflikten emellan ett löjeväckande yttre och
en stark inre glöd, kan framkalla ett sådant fenomen? Jag
bara frågar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
