Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Ah, det är ingenting ... ingenting alls!“ svarade Nicke,
«om nu inom sig var alldeles öfvertygad om att han hela
sitt lif skulle älska henne som han utgjutit sitt blod för:
“jag försäkrar att det är rakt ingenting!"
“Låt mig linda om näsduken, sedan jag först slagit
litet eau de cologne på den! Då stannar det nog!“ .ropade
Clara och skyndade till spegelbordet efter eau de
cologne-flaskan, medan Nicke under tiden oförmärkt stoppade fingret
i munnen. Inom ett ögonblick var hon tillbaka, och just
som hon höll på att linda näsduken om den öfverlycklige
Nickes finger, hördes från salen en rask och manlig stämma,
som utropade:
“God afton, farbror! Kors, jag tror här är främmande!
•då kommer jag visst litet olägligt!“
“God dag, spelevinker!“ hördes slagtar Starks röst, öch
•den lät icke särdeles vänlig, “efter som du är här, så kan
•du väl gerna stanna.“
“Ja gerna för mig!“ svarade rösten med helt
ogenerad ton, “mjuka tjenare, mina herrar.*1
Nicke kunde icke begripa hvad det var åt Clara. Hon
lutade sig allt djupare ned öfver det sårade fingret, och
han tyckte sig se att hennes hals och nacke öfvergjötos af
den allra friskaste rodnad, mycket vackrare än
aftonrod-naden uppe i månskensluften.
“Nå, Clara,“ hördes i detsamma fru Starks stämma,
“skall du inte gå ut och ta’ emot din kusin Edvard!“
“Jo ... jag... jag hörde inte ... jag tyckte
..svarade Clara, i defr hon reste upp hufvudet och såg förlägen
ut, “jag var inte säker på att det var han!“
Och dermed gick hon ut i salen, lemnande Nicke Hult,
ett rof för en oro och en förstämning, som visst icke
minskades, när hon efter ett ögonblick åter inkom i sällskap
med en ung man, klädd i gradpasserareuniform, och lång,
vacker och ståtlig som en riktig Apollo.
Nicke Hult kände ett styng i hjertat. En kusin som
såg så ut och bar en sådan drägt; det hade han icke väntat
sig. Den unge gradpasseraren gick helt obesväradt fram
och helsade på fru Stark, som med tydligt välbehag räckte
honom handen att kyssa ... sedan helsade han på de öfriga
damerna, och slutligen presenterade Clara honom för Nicke
som sin kusin Edvard Stark, gradpasserare på första gardet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
