Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
haft så roligt på länge, och att det icke skulle dröja länge
förrän han kom tillbaka igen, hvilken osanning Clara
besvarade med ett uppmuntrande löje.
Sedan Nicke der nere vid porten hjelpt till att stufva
in herr och fru Pipelin senior och herr och fru Pipelin
junior i hyrvagnen, och sett huruledes herr Öländer sjelf
tog tömmarne och körde hem de sina, medan
mantalskom-missarien och riddaren kuskade af efter apostlahästarne —
drog han en djup suck och begaf sig af framåt staden för
att komma åt sitt hem.
Det var klart och månljust, och Nicke hade alla
möjliga anledningar till att bli svärmisk, der han stultade af
framåt Adolf Fredriks kyrka Han hade likväl icke gått
långt, förrän han hörde en hostning ett stycke bakom; —
men som Nicke tyckte att hostan lät litet misstänkt och
fann att gatan var temligen mörk, tack vare gasbolagets
besparingsifver, så hörde han icke på det örat, utan
fortsatte sin väg så raskt som hans korta ben och den
köttrika supén tilläto. Men återigen hörde han en hostning,
och när han icke heller lystrade till den, hörde han
slutligen en bekant stämma, som ropade efter honom:
“Det var då tusan att ha brådtom! Vänta litet då,
kära Nicke Hult! vi ha ju samma väg!u
Det var gradpasserarens röst.
“Så skall jag också tömma den kalken!" tänkte Nicke
för sig sjelf i det han stannade, ty det hade ju varit oartigt
att icke stanna, och Nicke var, som vi veta, artigheten
sjelf, “Nå ja, må göra! Det skall väl så vara, kan jag tro!"
Och med den filosofiska anmärkningen stannade Nicke
Hult för att invänta kusinen, inom sig dock icke så
alldeles missnöjd med att få en kamrat på vägen, ty hostan
hade irriterat hans nerver, och Nicke var just icke någon
hjelte. Om det bara hade varit någon annan; men det
kunde naturligtvis icke hjelpas.
"Bor inte du på Ladugårdslandet?" frågade Edvard
pustande, då han ändligen nådde fatt i honom.
"Jo, der har jag bott ända sen jag född blef,"
svarade Nicke.
"Nå ja, det var ju präktigt! då ha vi samma väg, ty
jag bor på storgatan i närheten af kasern. Ta mig under
armen nu, så knoga vi i allsköns lugn hemåt. Det är ett
herrligt månsken!“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
