Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Nå så kan hon se upp en annan gång då,“ förklarade
kaptenen helt kort, i det han vände Nicke ryggen för att i
stället se till att han gick klar för en Roslagsskuta som
kryssade sig upp med en vedlast.
Nicke tyckte visserligen att det der icke var särdeles
artigt sagdt af kaptenen; men han visste också att
ång-båtskaptener i allmänhet äro litet korta om hufvudet, och
detta isynnerhet när en skuta kommer i vägen för dem.
Han ansåg det således icke vara skäl att spilla några
vidare ord på sjöbjörnen, utan gick i stället tillbaka till den
unga okända.
“Nå, går det an att komma ombord på Wermdö?“
frågade hon oroligt.
“Nej, det lär inte gå för sig... men i stället lär det
kunna gå an att komma i land vid Hasseludden, fast det
sedan är en bit att gå.“
“Hur långt kan det vara?“
“Ah, det är väl omkring en mil, eller något sådant
der!“ svarade Nicke med medlidande ton.
“Men kanske skulle man kunna skaffa er en häst och
ett åkdon, min nådiga, “ tilläde Figge Bergström, som nu
också kommit närmare.
“Jag har då bott vid Hasseludden i fem år,“ inföll
härvid en af de gamla fruarna, som nyss fått maka åt sig,
“och jag har då aldrig sett skymten af så mycket som en
fölunge en gång, mycket mindre en häst.“
“Jo, kära du!“ sade den andra frun, “mjölnarn
der-nere vid qvarn lär ha en, men den plägar skena.“
“Gud bevara mig!“ utbrast det unga fruntimret
förskräckt, “då far jag hellre med till Waxholm; jag har
lyckligtvis en bekant familj som bor derute också, så det
är då inte så farligt. Det är bara ledsamt att jag skulle
bära mig så fasligt tanklöst åt, och inte se efter på
hvilken ångbåt jag hoppade ombord!“
“Det har då min vän åtminstone inte skäl att beklaga
sig öfver!“ inföll Figge och visade på Nicke.
“Ack, jag ber er ännu en gång ursäkta," sade den
unga damen lätt rodnande, “men det var verkligen icke
mitt fel.“
“Åh, jag ber tusen gånger!“ svarade Nicke bugande,
“jag försäkrar att det skadar inte det minsta. Men hur
är det med foten. Den gör väl inte ondt?“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
