- Project Runeberg -  Svart på hvitt. Berättelser / III. /
255

(1876-1879) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Men det var lättare sagdt än gjordt. Nicke försökte
att hasa sig nedåt så försigtigt som möjligt, men han
var för tung. Inom kort kände han att han fick för
mycket fart, och för att icke förlora balansen måste han
fortsätta med att hasa utföre fortare än han ville. Snart
hasade han icke längre, det blef fullt språng utaf, och
inom några minuter låg han hufvudstupa nere vid foten
af berget med halfva kroppen inne i en enbuske, medan
den gråa hatten på egen hand fortsatte färden ut på
ängs-biten nedanföre berget.

“Hvart tog du vägen, Nicke?" ropade Figge, i det
han försökte resa sig upp ur sin knäböjande ställning
utan att likväl släppa sitt tag om den unga flickans lif;
“hur är det mamsell Lotten, gjorde ni illa er?“

“Nej, inte det ringaste,“ svarade denna rodnande, “jag
blef bara litet rädd. Vi Stockholmsfruntimmer äro ju
pjå-kiga bara af ovana. Om nu herr Bergström släpper mig,
så tror jag att jag kan reda mig sjelf.“

“Det kan ni bestämdt inte!“ menade Figge och behöll
sitt tag.

“Jo bevars, det är inte farligt!“ och dermed ville hon
göra sig lös, men som hon kände att hon halkade på nytt,
så fann hon sig, rodnande och förvirrad, i sitt öde, och
blef qvar der hon var.

“Ser mamsell Lotten det, att det inte är så lätt,“
smålog Figge, “jag känner till skärgårdsbergena, jag... de
ä’ hala som tusan. Nej, låt nu mig först resa mig upp och
tag mig sedan under armen, så skall det nog gå bra.“
Och inom kort var Figge på fötter igen, och lade
hennes mjuka och runda arm under sin, och bra gick det.

“Men hur är det med herr Hult?“ sade den unga
flickanooch blickade förläget nedåt.

“Ah, han reder sig nog,“ svarade Figge, “han springer
ju nu efter sin gråa hatt. Han hinner snart fatt oss igen.“
Och med fasta och stadiga steg fortsatte han vägen
uppför berget, följd af den unga flickan, hvars hand lätt
hvilade på hans arm.

Under tiden höll Nicke på att aldeles förgås af
förargelse, der han just tog upp sin gråa hatt och försökte
att utplåna de bucklor som den fått emot stenarnq.

“Jag önskar att tusan hade alla berg,“ mumlade han
för sig sjelf; “jag undrar om hon såg att jag var tvungen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 01:33:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fhsvv/3/0255.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free