Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Södertelje. Men en dag när han kom upp med ölkorgen,
öppnade han, som gammal bekant, köksdörren utan att
bulta på, och kom in alldeles lagom för att se den trinda
kokerskan vrida sig ur armarne p& en norsk skarpskytt,
som stod der, axelbred som en vindragare och smal om
lifvet som en geting, midt på golfvet och såg riktigt fin
och nysnörd ut i sin nätta uniform.
Johan gick genast ut igen ur köket och till
skafferidörren i farstun, och nu var det husan som kom ut och
tog emot ölet. Hon var lång, rak och vacker, med
buck-ligt ljust hår och stora blå ögon, samt med ett par de
allra nättaste små gropar i de runda kinderna — rigtigt
en prinsessa, tyckte Johan, när han jemförde henne med
den lilla, tjocka kokerskan, som hade så utpräglade
skandinaviska sympatier.
“I dag är det jag som skall ta’ emot ölet!“ sade hon
gladt, i det hon icke utan välbehag lät sina blickar hvila
på den ståtlige utköraren; “det har herrn väl ingenting
emot!“
“Nej kors! hvad skulle jag ha’ emot det?“ svarade
Johan, . i det han lyfte på den rundkulliga hatten,
“tvärtom, skulle jag tro!“
“Åh, nu spektaklar han bara!“ skrattade Lina, i det
hon visade två rader hvita perlor, omgifna af de mest
rosenröda, något fylliga läppar, hvilka båda fargmotsatser
hvilken fröken som helst kunnat afundas henne.
“Nej min själ är icke det mitt allvar!“ försäkrade
Johan, i det han plockade upp sina halfbuteljer.
Nu ville Lina heller inte vara sysslolös, utan böljade
plocka tombuteljer i korgen hvartefter som rummen blefvo
lediga, och då kunde det ju inte iörekommas att deras
händer möttes en och annan gång, och om också de båda
parternas händer inte voro så särdeles fina, så voro de i
stället lika varma för det. Under tiden pratade de gladt
och obesväradt som folk af deras klass brukar göra, —
ty hos dem behöfvas i allmänhet hvarken knis eller
presentationer.
“Den der norska skarpskytten kunde gerna komma alla
onsdagar och lördagar!“ sade slutligen Johan när han fått
sina penningar och stod med korgen på armen på öfversta
trappsteget, färdig att gå ned.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
