Samhällets fiende / Kapitel 6 (1909) Author: Leon Larson Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

En dag var Magnus bjuden upp på Folkets Hus’ krog.

Lokalen var överfull av gäster och som det tycktes stamkunder på stället De flesta voro fackföreningsledare, socialistiska journalister och arbetare med förtroendeuppdrag inom förbunden. Det tycktes som om de alla hade gott om pengar, ty hela batterier av punschbuteljer stodo uppradade på borden runtomkring och de flesta rökte cigarrer med gyllene maggördlar, vilket Magnus hade för sig vara höjden av tobakslyx.

Tre flaskor punsch voro redan tömda, då Magnus kom in i sällskapet och till hans ära tog man ytterligare in en. Det var länge sedan han druckit något och därför tyckte han att det aldrig hade smakat så gott som nu.

Till en början satt han tyst och bortkommen i sällskapet och lyssnade till de andras samtal. Men sedan punschen lossat något på håns tungas band kunde även han deltaga, fast han icke tyckte sig ha några giltiga åsikter gent emot så gamla tränade revolutionärer som dessa.

43

Man talade om det nya samhället och hur det borde inrättas.

-- Inte ska vi ha några lagar då, inte, sade Stenberg med övertygelse. Va’ ska vi med de gamla spökena att göra, de’ ä’ barbariskt å vi ä’ väl inte några barbarer heller, eller har du nya fast?

Det kunde den nye poeten inte svara något på, ty han hade ännu icke trängt så långt in i samhällsfrågorna att han icke visste om lagarna voro behövliga eller ej. Men han hade en dunkel aning om att Stenbergs övertygelse berodde på den mängd av sprit han intagit och som gjorde att han såg världen i ljusare dager än annars.

Därför teg Magnus.

-- Se, lagarna ä’ till för att överträdas, fortsatte Stenberg predikande, för det är ju överklassarna som stiftat lagarna åt oss underklassare, å det ä’vällan vi som ska ge fånen att lyda dom, va’! Å dom som lyder dom ä’ nåna djävla brackor. de’ ä’ dom ock. Ned med brackorna, slöt han sitt tal och höjde sitt glas och tömde det i botten.

De andra drucko även och som det snart var slut i den sist rekvirerade flaskan tog man in en ny. Men Stenberg, som tyckte att en flaska var för litet, ville ha in tre halvor i stället och dessutom cigarrer.

-- Men ha vi så att de’ räcker till det då? frågade Broström, som tycktes i likhet med

44

Magnus icke ha så gott om mynt, fast han var »Facklans» expeditör.

-- Om de’ räcker, sa’ Stenberg skrytande, vist fan räcker våra pengar, å räcker inte di, så får du väl hugga ur »Facklans» kassa!

-- Nej, det låter jag allt bli, svarade Broström med sin trygga och skånska brytning och knäppte rocken säkrare om sig, som om han vore rädd för att hans fickor skulle få obehörigt besök.

-- Å va’ nu inte brackig, skrek den andre, alla före dej har ju knyckt ur kassan, å då behöver väl inte du heller låtsas vara bättre än de andra.

Nu höll Broström på att fatta eld, och det hade väl blivit bråk av om icke en av de andra hade lugnat honom.

-- Du förstår väl skoj, sade de skämtande, å inte menar han nå’t med de’ han sa’ inte. Vi ä’ väl kamrater?

Så blev det frid i laget, och punschen kom in.

-- Se jag kan mycket väl betala alltsammans och mer till, tillade Stenberg, för se jag har gjort ett gott kap i da’, å har gott om mynt, må ni tro.

Så lutade han sig tätt intill de andra och viskade hemlighetsfullt något, som en utomstående icke kunde uppfatta.

Magnus kunde dock icke förstå vad det var

45

för yrke som Stenberg bedrev, som var så inbringande och hemlighetsfullt. Först längre fram fick han reda på vad det var för kap han brukade göra.

Nu började stämningen i lokalen stiga i höjd och flaskorna på borden runtom hade ökats betydligt i antal. Luften var förpestad av spritångor och nästan omöjlig att andas och i tunga moln svävade tobaksröken i taket.

Magnus började känna sig lika glad och upprymd som de andra. Nu tyckte han att livet icke var så tungt och mörkt att leva; tvärtom såg han det nu i den rosenrödaste dager. Han fick en oförklarlig sympati för alla omkring sig, och han skulle ha velat taga alla i famn och dansa med dem om han vågat.

Genom rökmolnen såg han som i ett töcken de övriga gästernas rödskinande ansikten pch som från ett sorl långt borta förnam han högljudda röster och ibland en sång som höjde sig över det allmänna oväsendet.

Nu hade kamraterna slutat debattera samhällsfrågor och i stället riktade de sin tankeenergi på kvinnofrågan, vilken redan efter en stunds häftigt meningsutbyte utvecklade sig till spörsmålet om fri kärlek och laglig prostitution.

Magnus kunde icke uppfatta vad de egentligen ville, ty Stenbergs röst skar in så snart någon av de andra upplät sin mun.

-- Se, vi ska ha fria kvinnor å di ska va’

46

vackra, i det nya samhället! skrek han så att det hördes runtom. Ni ska få älska så mycket ni vill, å blir de’ barn, så ska vi ha djävligt stora barnhus där di ska få vara. Vi ska inte bry oss om sånt som uppfostran å sånt, för barnen, di ska inte alls uppfostras, förstår ni, för di ska få göra som di vill, å ska inte alls ha några band på sig, för de’ ä’ tyranni å de’ ska inte vi tåla... för ser ni... Han avslutade sitt föredrag med en hickning och utpankad sjönk han ned på stolen och blickade slött omkring sig.

De andra tycktes även vara tämligen ankomna och stirrade med tunga ögon på varandra. Stenberg satt och lallade på en visa och de andra försökte då och då lalla med. Endast Broström, som druckit minst och försiktigast, tycktes ännu vara fullt klar i huvudet.

Det hade nu lidit så långt fram på natten att lokalen måste utrymmas. De flesta gästerna hade redan avlägsnat sig; endast ett par bord voro ännu upptagna av några av de trognaste stamkunderna, men de gjorde sig även redo att avlägsna sig.

Endast Magnus och hans sällskap sutto kvar till det sista och de avlägsnade sig icke förr än källarmästaren hotade att kasta ut dem.

Stenberg ville bråka, men han lugnades av Broström som jämte en annan grep honom under varsin arm och krånglade ut honom. Magnus

47

och de övriga följde efter och sjungande och skrålande stodo de snart ute på gatan, där deras överhettade huvuden svalkades av den kyliga nattluften.

Stenberg ville gå till flickor och efter en stunds parlamenterande följde de andra med, utom Magnus och Broström, ty Stenberg lovade bjuda den som icke hade pengar.

Magnus fick sällskap ett stycke med Broström och innan de skildes åt måste Magnus lova att uppsöka denne på expeditionen en dag.

Natten var hög och klar och stjärnorna tindrade över den stora staden, men borta i öster, längst nere vid randen, stod en gulgrå strimma som bådade en ny dag. De långa gatorna voro nästan tomma, endast en och annan försenad nattvandrare var synlig och i en gatuhörna stod en ensam poliskonstapel och halvsov.

Då Magnus kom ned till Skeppsbron voro renhållningsarbetarna redan i rörelse, kvastarna arbetade, skyflarna skramlade mot stenläggningen och tjocka skyar av damm steg emot skyn.