- Project Runeberg -  Samhällets fiende /
Kapitel 9

(1909) [MARC] [MARC] Author: Leon Larson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
58

Magnus hade fått låna två kronor av Broström och på detta levde han i fyra dygn, fick kaffe med bröd en gång om dagen och om nätterna låg han på Frälsningsarmens härbärge.

Det var inte något nöje för honom, men han väntade på bättre tider, och medan han väntade höll han på att svälta ihjäl, ty tvåkronan var snart uppäten och sedan var det inte så lätt att få en ny.

En dag stod Magnus som vanligt i Folkets Hus’ hall och hängde med ett obestämt hopp om att någon skulle komma med middagsmynten åt honom. Men som ingen kom började det se tämligen mörkt ut, och han hade nästan uppgivit hoppet då Stenberg kom och slog honom vänskapligt på axeln.

Han var fin och prydd som vanligt, och det såg nästan ut som om han kommit från en bättre middag, ty han petade sig i tänderna och det doftade punsch ur munnen på honom.

-- De’ ä’ tusan va’ du ser avsigkommen ut, sade han, har du inga förtjänster, gosse?

59

Nej, det hade Magnus icke, men han önskade att han hade sådana.

-- Du ska göra som jag, fortsatte Stenberg, så går dig allt väl i handom.

-- Nå, vad gör du egentligen då?

-- Pytt, fick du vetat, blev svaret och Stenberg såg hemlighetsfull ut. Men jag ska min själ bjuda dig på middag, för det har du väl inte något emot?

Nej, det hade inte Magnus, även om han inte fick reda på vad Stenberg hade för förtjänster.

De gingo upp på restaurangen och han beställde in en finare middag.

Det blev både akvavit och pilsner till, och till fisken beställde Stenberg in rödvin.

-- Se, har man gjort en förtjänst, så måste man festa om och ha roligt, sade Stenberg och skålade.

-- Men vad lever du av egentligen? frågade Magnus nyfiken, som visste att Stenberg aldrig arbetade och ändå levde flott som om han hade en sjö att ösa ur.

-- Jo eftersom du väl kommer att tillhöra oss, svarade Stenberg, så ska du väl få lukta dej till’ett.

Magnus blev nyfiken.

-- Jo, ser du, fortsatte den andre, vi gör som kapitalisterna, vi låter andra försörja oss och så exproprierar vi egendom ibland.
60

-- Men då är ni ju inte bättre än kapitalisterna, tyckte Magnus.

-- Nej, vem fan har påstått att vi ä’ de’. Vi ä’ såna vi ä’, för så har Gud skapat oss.

Magnus tyckte att det icke kunde gå riktigt ihop med de läror som Stockman predikade, och det var ju honom de följde i allt. De hade hans ord på tungan då de debatterade en fråga och de använde hans fraser då det gällde att med starka ord slå ihjäl en motståndare. Men icke hade Magnus lärt sig att tolka hans ord på så sätt, även om Stockman ibland hade en del konstiga idéer som icke dugde i verkligheten.

-- Jaså, du påstår att icke Stockman säger att man kan få göra så, då man är motståndare till detta samhälle. Jo, det är just det han menar, då han säger att alla medel äro tillåtna för att krossa kapitalistklassen.

-- Inte säger han väl att man själv ska bli småtjuv för att rätt kunna slå ner samhället.

-- Inte direkt, inte, svarade Stenberg, för då skulle han bli fast själv, men indirekt, och det gäller att tolka orden till sin egen fördel.

Magnus visste icke om han skulle taga Stenbergs ord på allvar eller skämt, men då han såg med vilket eftertryck han uttalade sina teorier, förstod han att det alltid fanns åtminstone en gnista av allvar i det han sade.

-- Men nu ska vi inte tala om sån’t längre,
61
sa Stenberg, för nu ska vi supa och vara glada en stund.

Men Magnus var dock icke nöjd med det svar han fått av Stenberg. Han ville ha reda på mera ur deras liv, mera intimt i närmare detaljer.

Först var Stenberg icke villig, men sedan de setat framför punschen en stund, sade han medan han sakta smuttade på glaset:

-- Ja, jag ska väl berätta dig en historia, eftersom du nödvändigt vill höra, men du måste lova att tiga som muren.

-- Som muren, repeterade Magnus.

-- Jo, ser du, jag var utan pengar en gång, å jag visste inte var jag skulle få några ifrån. Det såg mörkt ut och fast jag försökte på en hel del håll, så gick det inte, men så började jag tänka, ser du, att kunna tänka är bra ibland, och kan man så tänka rätt så är det så mycket bättre. Och jag kan tänka förståndigt, må du tro. Jag tänkte som sagt: pengar måste jag ha, minst hundra kronor, för jag skulle ut å resa ett tag och då behöver man mycket mynt. Så sa’ jag till mej själv, du ska växla till dig hundra kronor, för det går lättast. Så beslöt jag det. Sen gick jag upp i ett hus där nå’n grosshandlare bodde, å på Valhallavägen bodde en som hette Pettersson, och han bodde högt, nära vind och det lämpade sig bra. Så ringde jag på till en affär och sa’ att de va’ grosshandlar Pettersson
62
och så frågte jag om di ville sända upp hundra kronor i växel, och som jag visste se’n gammalt att ha va’ kund i affären, så de ville nog gärna växla.

Jag kila’ upp i huset igen och passa’ på springpojken. Så kom han och jag sa’ att jag var från Pettersson, och se’n sa’ jag till honom att han skulle följa med hit upp och så peka jag på vindsdörren som såg ut som en vanlig dörr. Och pojken följde med. Så fick jag mynten, å då han ville ha hundralappen, smet jag till’en så han stöp, så låste jag dörren och tog nyckeln med mig, kila nedför trappan.

Stenberg slutade sin historia med att skåla och frågade om inte det var ett bra sätt att skaffa pengar.

-- Jag vet inte just det, svarade Magnus. Jag tycker att det var synd om springpojken.

-- Bah, de’ hade varit värre synd om mej, om jag skulle vara utan pengar.

De tömde nu sina glas och fyllde i på nytt och då det var slut i flaskan ville Stenberg ut på något annat ställe.

-- Ser du, Magnus, i dag ska vi skaka dammet av oss riktigt, sa han, och det kan vi inte göra på den här buskrogen, utan måste till någon bättre.

-- Men mina kläder duger inte, svarade Magnus och såg menande på sin kostym.

-- Inte annat, tyckte Stenberg. Vi tar en
63
droska hem till mig, så ska du få låna en kostym som är för stor åt mig.

-- Det var kanske inte så dumt, instämde också Magnus.

En droska blev efterskickad, och snart ståtade Magnus i en nästan ny kostym.

-- Det duger det, skulle jag tro, sade Stenberg förnöjt, och det ä’ allt bra att ha ett så’nt yrke, som jag ibland.

Snart sutto de åter uppe i en droska och kuskade i väg utåt Djurgården.

Solen låg över den breda Strandvägen, och trottoaren var fylld av promenerande. Magnus tyckte att det var roligt då deras droska stänkte smuts på dem, ty själv hade han så ofta blivit smutskastad.

-- Hej, det är roligt att leva ibland, skrek Stenberg vinkande åt trottoarens folk.

-- Visst är det roligt, instämde Magnus.

Och så rullade droskan in på Djurgårdsslätten.


The above contents can be inspected in scanned images: 58, 59, 60, 61, 62, 63

Project Runeberg, Tue Dec 11 16:14:56 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fiende/09.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free