| 91 |
Dagen efter, redan på förmiddagen fick Magnus ett besök som han inte hade väntat sig. Det var nämligen Öberg som kom i egen person. Han försökte se lugn och obesvärad ut och behandlade Magnus både nedlåtande och förlåtande, den där vilse farit och som bör bedja om ursäkt.
Magnus var sträv och kall.
-- Va’ mente du med det där brevet jag fick, började Öberg, efter en stund.
-- Förstod du inte innehållet.
-- Jo, Jag förstår att du sagt upp bekantskapen. Men jag har ingen aning om det spioneringsarbete, som du dillar om i brevet.
-- Inte det, sade Magnus förvånad, visste inte du att Janekt var upp för att vinna mig i går.
-- Janekt, vad har jag med honom att göra. Han var full då i går kan jag tro.
Nu förstod Magnus vilken väg Öberg ville gå för att rädda sitt skinn. Han ville helt enkelt förneka sanningen av det som Janekt sagt
| 92 |
Då Öberg märkte att Magnus icke trodde honom mer än förut, försökte han på sitt gamla sätt att bjuda honom med sig ut någonstans för att vid glasen riktigt kunna övertyga honom.
Men Magnus sade nej den gången.
-- Inte ska vi vara några ovänner inte, sade Öberg och gjorde sig inställsam. Å, inte ska du bry dig om Janekts struntprat.
Magnus stod dock fast vid sitt beslut.
-- Ja, jag ska väl gå då, sade Öberg då inga övertalningar hjälpte.
Och det fick han gärna.
Men då han kom i dörren sände han Magnus en hatfull blick, så att denne kunde förstå att nu var fiendeskapen öppen dem emellan.
Och det är så gott det, tänkte Magnus då
dörren var stängd efter finnen, ty skall man
vara revolutionär, bör man ha något så när ärliga
vänner, och icke spioner.
