| 101 |
Så gingo dagarna och snart var stunden inne då plundringen skulle ske. Allt var väl förberett, vapen voro utdelade, en bomb var anskaffad, som i värsta fall skulle användas och de olika rollerna voro utdelade.
Men nu började Magnus känna sig orolig. Han var icke rädd för följderna av brottet, ty han hade ju egentligen icke något att förlora på det om det misslyckades, men väl skulle han vinna några ekonomiska fördelar om det gick väl.
Han hade börjat tänka på något som han aldrig förr hade tänkt på. Och det var frågan om han hade någon moralisk rätt till det.
En natt gick han ut. Det var stjärnklart och en bitande köld gick över staden.
Magnus kände ingen köld, ty hela hans inre brann som en feber och blodets vågor rullade tungt och häftigt i ådrorna på honom. Han var sjuk av oro och spänning och han var ute för att slippa ifrån de tankar som plågade hans hjärna. Det dunkade i hans huvud och vid
| 102 |
Han var rädd för brottet han skulle begå och nu hade han vaknat till besinning och han kunde icke göra klart för sig vad det skulle gagna till. För att han skulle få några silverpenningar skulle han sälja sitt bättre jag och för att han skulle kunna leva några dagar längre stod han i begrepp att skjuta ned en oskyldig människa som han aldrig hade sett förr och som aldrig hade gjort honom något ont.
Var hans liv värt något sådant? frågade han sig gång på gång, och han måste svara nej. Han hade inte rätt till det, ty kunde han inte leva utan att taga en annans liv så vore det väl bättre att han själv ginge bort.
Det skamligaste tyckte han dock var att brottet skulle begås under en idés täckmantel och att de stulna pengarna skulle användas till revolutionära ändamål som icke existerade. Stenberg skulle supa opp en del av pengarna, Linde skulle använda sin del till flickor och de andra skulle väl också använda dem till samma ändamål ungefär.
Hans kamrater voro ju inte annat än simpla tjuvar och banditer; de voro samhällets schakaler som upphävde sina hungerskrin då magen var tom och stulo andras föda då de kommo åt. Och nu stode han ju själv i begrepp att gå in i samma skrå för att sedan få leva på samma
| 103 |
Då han tänkte på allt detta vämjdes han och han föraktade sig själv som velat tänka på något sådant.
Detta liv han fört dugde icke längre. Han ville bli en annan människa och känna livet på allvar, och ville han förbättra samhället måste det ske på ett annat sätt och med andra medel. Han skulle lämna sällskapet och gå sin väg och komma tillbaka då han blev en människa igen, en människa som kände sig själv och visste vad han ville. Kunde han då uträtta något så vore han glad, men kunde han inte det så fick det vara, ty han finge väl leva ändå så gott han kunde.
På klubbmötena hade han insupit idéer och teorier som i verkligheten icke höllo streck; idéer som gjorde folk med svaga hjärnor galna, och teorier som flöto som spån på vatten. På Stockmans feta fraser hade han fått äta sig mätt och på svulstiga ord hade han aldrig sett någon brist. Och nu var han nära att storkna av allt detta.
Han hade gått till dem i tron på att han skulle kunna uträtta något, men då han såg att det lilla han uträttat endast varit till skada, så fördömde han den dag då han sökte sig in i sällskapet.
| 104 |
Nu var Magnus lugn, ty han hade kommit till rätta med sig själv och nu kände han sina krafter spännas till nya tag och han visste vad han ville.
Med lätta steg gick han till sin bostad, och
då han kom hem slog han sig ned vid
skrivbordet och när han reste sig därifrån hade han
skrivit ett brev till Stenberg, vilket han sände
i väg dagen därpå.
