Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VI. Finnarnes bärgsbruk och deras förhållande
till bruksägarne.
Gustaf Vasa, som ifrade för järnhandteringens förkofran,
hade till Sverige införskrifvit finska smeder, och äfven
sonen, hertig Karl, tog sådana uti sin tjänst. Men ej blott
vid bearbetandet af järnet, utan äfven vid upptagningen
af malmen, kommo finska armar att utföra en del af
värf-vet. På den trakt, där numera Nordmarks och Persbärgs
stora graffält äro belägna, bosatte sig finnar, pch till den
3 mil långa och breda öde, men metallrika, landsträckan
omkring Letälfven [österom n. v. Fernebo] inkallades jämte
valloner män af finsk stam. Hertigen hade måhända haft
för afsikt, att finnarne blott skulle syssla med svedjebruk1,
men det töfvade ej länge, förrän desse togo ihop med
bärgsbruk. Den 3 jan. 1581 hade Karl lofvat, „att eho som
upptäkte och upptog grufvor af silfver, koppar, järn eller
annan malm, skulle dem fritt, emot tionde, få bruka, och
om de hade någon malm att föryttra, ville han vara
närmast att köpa’n". [Året därpå förbättrades bärgslagens
privilegier sålunda, att de, som ville bygga nya hyttor,
skulle få bruka dem skattefria i 6 år, bärgsmännen skulle,
utom i högsta nödfall, gå fria för utskrifning o. s. v.]
Omkring år 1641 grundlades Finshyttan2 (nära n.
v. Filipstad) och 10 år senare Mokjärnshyttan3 (Mo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
