Sent en septemberkväll sågs på vägen, som från Lejonslätten ringlar sig upp mot Skansens krön, en ung man sakta stega branten uppför. Då och då stannade han och vände sig mot staden, som med sina trolska inslag av vatten, av skogar och trädgårdar tedde sig som en drömsyn i fullmånens silverglans. Storslagnare och mera vittomfattande blev perspektivet, allteftersom hans vandring förde honom högre upp. Han fick syn på Håsjöstapeln och ställde sina steg dit. Den tavla, som här utbredde sig för hans häpnande blickar, var obeskrivlig i sin skönhet, och ofrivilligt blottade han i vördnad sitt huvud såsom till andakt inför synen. Ett ögonblick önskade han, att det varit dag med dess betydligt mer vidgade synkrets. Men ögonblicket därpå gladdes han, att det var sena kvällen med måneglans över land och vatten, eljes hade han icke kunnat bli så till ett med naturen, som han nu erfor sig vara och ville vara. Tystnaden omkring honom, där han stod på ett utsprång från stapelns golv, var lik gravens tystnad. Han kunde ej nog förvåna sig över, att ingen människa syntes till. Huru kom det sig, att ej huvudstadsborna i massor vandrade hit upp en sådan kväll som denna för att se, hänföras och stämmas till andakt inför naturens under?
Filip Florton var student och hade för endast några få dagar sedan anlänt till Stockholm för att här bedriva sociologiska studier, detta i stil med faderns dröm om att se honom som en bemärkt samhällsreformator.
Han hade kommit från Norrland, där han var född och där han fortfarande hade sitt föräldrahem. Hans far hade följt honom till Stockholm för att ordna för honom med avseende på inackordering och annat, som stod tillsammans med hans studier. Efter fullföljt uppdrag hade inspektor Florton återvänt till Norrland, detta dock först sedan han haft ett långt och allvarligt samtal med sin son och förehållit honom vikten av att i ungdomen söka Gud. Samtalet hade företrädesvis rört sig om huru oändligt mycket större Gud var än människor både till tanke och gärning. De hade nämligen läst tillsammans Es. 55 och stannat med särskild uppmärksamhet inför den 9:de versen: »Såsom himmelen är högre än jorden, så äro ock mina vägar högre än edra vägar och mina tankar än edra tankar». Båda hade de funnit stället i viss mening mycket nedslående och hade under djupt allvar frågat sig, varför det var så, och om denna himmelsvida skillnad mellan å ena sidan Guds tankar och vägar och å andra sidan våra tankar och vägar verkligen var av nöden. Till ömsesidig uppmuntran hade de under fortsatt samtal kommit till den övertygelsen, att det icke var så. Tvärtom hade de tyckt sig finna mycket, som talade om möjligheten till samstämmighet mellan den gudomliga anden och den mänskliga. Främst Guds människoblivande i Kristus. Där hade Gud visat möjligheten för sig att tänka och handla genom mänsklig natur. Det Gud anför i det lästa bibelordet, kunde således icke avse ett med naturnödvändighet förblivande förhållande utan ett genom synden åstadkommet sådant, varur det måste ges en väg ut och in i Guds tankar och in på hans vägar. Ja, till detta resultat hade far och son kommit. Far hade redan sedan länge ägt föreställning där om och hade på erfarenhetens väg prövat den funna möjligheten. För sonen, för Filip framstod det däremot såsom någonting nytt och stort, varåt han härefter gärna ville ägna sitt intresse.
Samma dag, som de i skymningsstunden haft detta samtal, reste inspektor Florton med nattåget hem till sitt. Filip hade följt fadern till tåget och därefter gått från Centralstationen direkt till Skansen. Efter avskedet hade han önskat sig en plats, där han kunde få vara alldeles ensam med sina tankar och sina drömmar, och han hade funnit den här i skydd av Håsjöstapelns flerhundraåriga timmer. Där nedanom honom utbredde sig den stora staden bland klippor, holmar och skär, allt i det bleknande höstlandskapets ram, och över den betagande tavlan välvde sig septemberhimlen med sin milt strålande stjärnehär som eskort till nattens konung.
Filip dröjde med sina betraktelser företrädesvis vid månen och stjärnorna denna sena timma. Han såg upp till dessa lysande himlakroppar och vördade dem mest för den ännu ej utforskade värld av stjärnor, för vilken dessa bildade den strålande förtruppen. »Mät himlens höjd över jorden», så hade han sett astronomerna skriva; »tänk dig, att du följde en ängel på hans färd genom rymden till yttersta gränsen för vårt solsystem, där Neptunus och Uranus lysa i ofördunklad glans, och sedan tvärs över den mörka, tysta klyfta, som skiljer dem från närmaste fixstjärna - ett avstånd så stort, att, om vår sol betecknades genom en glob av två fots genomskärning, det i förhållande till den skulle vara lika långt som härifrån till Australien. Från denna avlägsna punkt kunde vi fortsätta färden till världar på så ofattliga avstånd, att deras ljus, ehuru det utstrålat i tusentals år, ännu ej hunnit fram till vår jord. Därifrån kunde vi begiva oss till andra sidan av rymdens ocean, där eterns vågor slå mot stranden. Sådana äro himlarna.»
I sanning, tillade han för sig själv, de äro högre än jorden. Och i samma förhållande, så hade far framställt det tidigare samma kväll, räcker måttet av Guds förlåtande nåd utöver våra föreställningars yttersta gräns.
Här väcktes Filip Florton plötsligt ur sina drömmar vid ljudet av steg, som närmade sig bakifrån. Han spratt till och vände sig om. Genom den motsatta öppningen in under stapelns timmerverk trädde en kvinna med dröjande, försiktiga steg och stannade på de nötta tiljorna. I det här starkt dämpade ljuset var det ej lätt att avgöra, om hon var yngre eller äldre. I denna sällsamma omgivning tedde hon sig mera lik en vålnad. Detta dock utan att i minsta mån skrämma. Tvärtom, Filip fann synen intagande. Själva stapeln stod här ju som en gestaltad saga, och denna kvinna i ljusa dräkten med en himmelsblå slöja, täckt kastad över skuldran, och bärande på huvudet en brandröd huva med hängande tofs, passade, som han tyckte, rätt väl till stycket.
Filip steg åt sidan och inbjöd med en artig bugning kvinnan att stiga fram i stapelöppningen.
»Förlåt mig», så talte 'vålnaden', »att jag kommer och stör. Jag väntade icke att finna någon här just nu. Vid denna sena timma brukar i regel aldrig en människa synas till här. Själv går jag emellertid ofta och gärna hit. I synnerhet sådana kvällar som denna. Jag får så ljusa, vackra och människovänliga tankar här.»
»Det är just, vad jag nyss stått här och prövat», svarade Filip och tillade: »Men stig fram då ur dunklet därinne och kom hit; här öppnar sig månskensnattens härlighet.» Och kvinnan steg fram på det lilla utsprånget och såg ut över staden, vilken liksom sänkt sig till vila i det vackra höstlandskapets stjärnbelysta famn.
