Filip Florton fortsatte efter detta sina studier såsom den där börjat se allt i ett nytt ljus. Framför allt såg han Gud i ett nytt ljus. Redan första dagen efter sin omvändelse skrev han därom till sina föräldrar. Han inledde sitt brev med Joh. 1:18 »Ingen har någonsin sett Gud; den enfödde sonen, som är i fadrens sköte, han har uppenbarat honom». Han betonade därvid den sista satsen såsom tolkande hans nyblivna personliga erfarenhet. Med citat från F. B. Meyer skrev han: »Faderns natur är av en sådan outhärdlig klarhet och glans, att det skulle vara omöjligt för någon av de varelser han skapat att se den; det är mycket tröstefullt att läsa i de inledande verserna av Ebreerbrevet, att vår Herre Jesus är »hans härlighets återsken». Människans öga kan ej uthärda den fulla glansen av solens glödande yta, men väl den milda strålen därifrån. Likaså kunna vi icke skåda Guds natur i dess omedelbara uppenbarelse, men vi kunna se hans härlighet i Jesu Kristi ansikte». Men även sin bibel såg den unge mannen härefter i ett fullständigt nytt ljus, vilket framgår av följande i brevet till föräldrarna: »Såsom varje daggdroppe återspeglar solen, så äro profeternas skrifter uppfyllda av Jesus. Skönheten, kraften och sanningen i dem komma från honom. Det är en människas läppar, en profets stämma, men Guds ord talar därigenom, och det sanna ljuset lyser däri. Den som älskar honom, vilken talade så som aldrig någon människa talat, urskiljer hans röst i profeternas ord. Det säger oss uttryckligt, att Kristi Ande var i profeterna, förkunnande det evangelium, som nu predikas i världen».
Det var sålunda helt naturligt, att han ock skulle komma att se människorna i samma nya ljus. Detta gjorde han och det med resultat, att han började älska dem och se förhoppningsfullt även på de sämsta av dem.
Och skapelsen sedan! Den hade han alltid beundrat och så gärna dvalts i dess härlighets åsyn. Nu betraktade han den såsom alltid underlagd Kristus och tjänande honom. »Det var Jesu hand», så skrev han i brevet hem med citat från en entusiastisk Kristuslärjunge, »som utsträckte fästet mellan vattnen ovan och under. Det var på Jesu bud, som de brusande strömmarna togo vägen till havets av honom urholkade bädd. Det var Jesus som splittrade sönder bergstopparna, som lät ismassorna långsamt skrida ner i dalen, som utgöt strömmarna och lät dem störta ned i skum från bergen. Det var Jesus, som klädde marken med blommor, som lät de väldiga skogsträden och växternas oändliga mångfald skjuta upp ur jorden. Det var Jesus som utstakade himlakropparnas banor, att de skulle förkunna Guds ära och utvisa dagar och stunder. Det var Jesus, som sände fisken ner i djupet och kräldjuret in i snåret, lysmasken i skogen, fåglarna i lunden, fåren på betesmarken och hjordarna på de stora slätterna.»
Sist såg han hela tillvaron i det nya ljuset, och över livets hemlighetsfullaste gator föllo strålarna från samma ljuskälla. Icke så att de alla med ens löstes, men väl så, att han fann i vilken riktning han borde sträva för att komma till vila i Guds kärlek.
Efter denna avgörelse dröjde Filip ännu inemot ett halvt år i huvudstaden och bedrev med outtröttligt nit sina studier. Han stod därvid i oavlåtlig kontakt med fadern, vilken han höll underrättad om allt, som rörde studierna. Ett gott stycke in på det nya året var han sålunda ense med fadern om att han borde taga sig en tids ledighet för en resa hem till Norrland, efter vilken landsända han oavlåtligt trånade. I all synnerhet längtade han efter att få se vintern där uppe. Stockholm hade detta år knappast hugnats med någon sådan. Visserligen var det redan i mars, men snön låg ännu meterdjup där uppe på sina håll. Så hade man skrivit, och tanken därpå förföljde honom, till dess han beslöt sig för att fara.
Sålunda träffa vi honom en gnistrande kall senvinterdag. Efter några dagars vila och ro i föräldrahemmet hade han beslutit sig för en resa upp till Jämtland, där en skidfärd uppe i fjällen hägrade för honom. Vid Duveds järnvägsstation se vi honom stiga av tåget, lösa ut sina skidor från resgodset och spänna dem på fötterna för att såmedels börja den uppfriskande färden. Han tog vägen tillbaka mot Åre turistsamhälle. Dagen var bitande kall, och snön låg hopad i manshöga drivor; men efter som man redan var inne i mars stod solen ganska högt på himlen och förlänade med sitt värmande och bländande ljus något av vårstämning åt landskapet. Filip gjorde sig ingen brådska. Han tog sig tvärtom god tid att betrakta och beundra de majestätiska fjällen. Ja, han sågs flera gånger stanna och vila sig mot skidstavarna, försänkt i djupa tankar inför de hänförande naturscenerierna. Vid foten av en mindre bergshöjd på sidan om vägen låg en vacker och till synes välvårdad gård, till vilken hans blickar ofrivilligt drogos. En smal men väl banad väg ledde dit upp från stora landsvägen. Och just där vägen vek av, fanns ett på en stolpe fäst anslag, som tillkännagav, att gården var något slags pensionat. Detta väckte plötsligt den unge mannens intresse. Han kände behov av att få sig något till livs och tog för givet, att detta skulle låta sig göra där uppe. Alltså vände han skidspetsarna ditåt och började i sakta mak praktisera sig upp mot pensionatet. På väl ett stenkasts avstånd stannade han ånyo och tog det pittoreska stället i närmare skärskådande. Själva byggnaden, ett rödmålat envåningshus, var tydligen av rätt gammalt datum men var både vacker och inbjudande. Som ett modernare tillskott tedde sig den uppenbarligen mera nyligen uppförda verandan, som sträckte sig utefter hela huset och erbjöd ett avsevärt utrymme. Allt var så tyst och stilla denna vackra vinterdag, och Filip Florton förundrade sig att ingen människa syntes till, då han plötsligt upptäckte, att någon verkligen uppehöll sig på verandan. Egentligen var detta i första hand inte så gott att se, ty vad han vid närmare efterseende fann vara en människa, tedde sig vid en flytigare blick såsom blott ett enda bylte av filtar, fällar och kuddar, placerade i en låg vilstol. Det var först det granskande ögat, som upptäckte, att ur byltet blickade fram ett kvinnoansikte, blekt men på ett slående sätt behärskat av ett par genomträngande mörka själfulla ögon under stenkolsvarta lockar. Kvinnan satt orörlig i sin omgivande bädd av fällar, filtar och kuddar. Men sina blickar höll hon oavlåtligt riktade mot främlingen där nedanför. Och denne såg henne le, och det leendet bringade honom en till visshet gränsande aning. Det var svärmerskan, det var Jenny Gordh. En mäktig men obestämd känsla grep honom. Om han någon timma tidigare helt plötsligt blivit tillfrågad, vilken han helst skulle ha velat sammanträffa med här uppe bland fjällen, är det alldeles säkert, att han uppgivit henne, eller om han ej gjort detta, hade han likväl i sitt inre tänkt på henne. Men då han nu så oväntat stod på ett stenkasts avstånd ifrån henne, var han ej hågad för ett omedelbart sammanträffande. Han sökte intala sig, att hon icke känt igen honom, och själv låtsades han om intet. Det var med tillfredsställelse han upptäckte, att just där han stannat på sina skidor, ledde en stig kring stuguknuten och vidare uppåt den bakom liggande höjden. Nu bröt han in på den, såsom om han intet sett. Naturligtvis tänkte han ej på annat än att efter en stund återvända till pensionatet och ge sig till känna för sin oförglömda väninna från månskenskvällen på Skansen. Men han ville dessförinnan samla och ordna sina tankar. Han kände sig icke vara alldeles densamme nu, som han var den septemberkväll han första gången mötte »svärmerskan». Då voro de i det huvudsakliga känslomänniskor båda. Nu ville han möta henne som en man med en uppgift inför en betryckt själ. Ty en aning sade honom, att Jenny Gordh var betryckt. Skidåkningen gick nu helt automatiskt. Förgäves utbredde sig den imponerande fjällvärlden runt omkring honom i det mest strålande solljus, han visste; denna stund ej av den. Hans tankar sysselsatte sig uteslutande med att söka utröna arten av fru Gordhs närvarande belägenhet. Hon som hade haft så många hänförda ord att säga om naturens värld och prisat det djup av visdom och kunskap hos Gud, som fatt sitt intryck i skapelseundren, hade hon också fått för sig uppenbarat Guds hjärtelag?
