En solig augustidag med friska vindar ses en grupp unga människor av båda könen på vandring vägen fram mellan Duvnäs och Åre i Jämtland. Filip Florton är med i skaran. De övriga äro alla från hans hemtrakt och uppväxtkamrater till honom själv. Filip har tillbringat de gångna sommarmånaderna i föräldrahemmet. Han har använt större delen av sin tid till bön och bibelstudium. Icke sällan har han dessutom samlat anhöriga, vänner och grannar till små uppbyggelsestunder, varvid han fått försöka sig själv som tolkare av Herrens ord. Dessa uppbyggelsestunder ha inneburit en icke ringa uppmuntran till fortsättning i evangelistkallet. En de ungas bibelstudieklass har han också hunnit bilda, och det är företrädesvis dess medlemmar, som befinna sig i hans sällskap på denna färd till Jämtland och fjällen. Han hade själv intresserat kamraterna för färden och hoppats, att de intryck av Guds storhet, som de tagit under bibelstudiet skulle ytterligare befästas inför den naturens fingerskrift, som fjällregionerna erbjödo. Han hade icke misstagit sig däruti. Dagarna häruppe hade varit nära nog de lyckligaste de upplevat. De hade erfarit en verklig sinneslyftning och känt sig komma Gud närmare.
De förefalla i dag en smula trötta av vandringen, men för övrigt synes tydligt, att sorger och bekymmer äro avvisade. De äro riktigt genomlyckliga dessa unga människor och tyckas ha roligt även åt det minsta. Plötsligt stannar skaran och samlas i en tättsluten grupp vid vägkanten. Allas uppmärksamhet riktas mot en gammal kvinna, som slagit sig ned på en sten vid sidan av vägen. Hon ser så underlig ut den gamla, och i sin ena hand håller hon ett knippe darrgräs.
»Har ni sett graven», spörjer hon, »säg kan ni visa mig till graven»; och det ligger någonting så pinsamt ängsligt i den ton, vari hon talar. Hennes blick är tillika så outrannsaklig, att flera av de unga människorna börja känna det litet kusligt.
Filip Florton, som genast känt igen den olyckliga, tar ett steg närmare henne och säger: »God dag, fröken Häll».
Då den gamla hör sitt namn nämnas, förändras plötsligt hennes anletsdrag. De få något skrämt över sig. Plötsligt reser hon sig och ilar med brådskande steg bort och försvinner bland buskar och träd något stenkast från vägen. De unga människorna se först efter henne och titta sedan frågande den ene på den andre. En var hade så gärna velat fråga Filip om vem den underliga gamla egentligen var. Men herr Florton hade plötsligt blivit så tankspridd och hade, utan att han tänkte på det, dragit sig några steg från sällskapet samt gick så för sig själv.
Först då de hunnit fram till vägen, som ledde upp till pensionatet, varest han en oförglömd vinterdag sett svärmerskan för sista gången, återkom den unge mannen någorlunda till sig själv. Han stannar då; och sedan han på nytt samlat alla omkring sig, meddelar han, att här borde de vila över till nästa dag för att därefter på allvar styra kosan mot hemmet. De trötta vandrarna låta icke säga sig detta mera än en gång. Under högljudda rop av tillfredsställelse vika alla av in på den smalare väg, som leder upp till pensionatet.
Ställets vänliga föreståndarinna, av Filip tacksamt erinrad från hans föregående besök, var telefonledes underrättad om sällskapets ankomst och står redan på trappan med sin välkomsthälsning. Någon minut senare är den rymliga verandan intagen av den stormförtjusta skaran. Och till förtjusningen bidrager icke minst det därute smakfullt dukade kaffebordet, smyckat med allehanda typiska fjällväxter. De från stavar, ryggsäckar och besvärande huvudbonader hastigt befriade ungdomarna sitta snart och utan alla ceremonier till bords med den vänliga värdinnan mitt ibland sig. Det muntra samtalet upphör plötsligt. Någon har bringat den olyckliga vid vägkanten på tal och alla lyssna nu till värdinnan.
»Åh», säger denna, »ni har sålunda sett henne. Ja, det är en vemodig historia, som väl kommer att utveckla sig till en sägen genom släktled i dessa trakter. Här dog tidigt i våras en ung fru» - värdinnan sände Filip en förstående blick - »förskjuten av sina närmaste och av sin make med för resten. Man kan utan alltför stor överdrift säga, att hon dog, mördad av förtalet. I de nedriga angreppen mot hennes heder skola särskilt nitiskt ha deltagit tvenne gamla fröknar, systrar för resten, vid namn Häll. Den ena av dessa fick strålsvamp i tungan och dog. En sällsam ödets skickelse, kan man säga, ja - man skulle kunna tillägga, att Nemesis vakar. Den andra är den stackars varelse ni sett i dag. Hon drabbades vid underrättelsen om den unga fruns död av de förfärligaste samvetskval, som för en tid bragte henne till vansinne. Ja, så ha stockholmare på besök häruppe meddelat mig. Hon skall ha vårdats någon kortare tid på sinnessjukanstalt. Där skall hon ha återkommit till så mycken inre jämvikt, att man tyckte sig kunna ånyo överlämna henne åt sig själv. Huru hon tagit sig hit upp, vet Gud allena. Det påstås, att hon till större delen färdats landsvägen fram. Hit kom hon i varje fall för några veckor sedan. Fullt redig är hon naturligtvis icke nu heller, men då hon inte synes vilja göra ens en mask något förnär, får hon gå oantastad. Med hennes minne och hennes lokalsinne måtte det vara alldeles ute. Om hon den ena dagen aldrig så många gånger blir visad till kyrkogården och fru Gordhs grav, hittar hon likväl inte dit den andra dagen. Hon frågar sålunda nära nog alla hon möter efter graven. Ångern tyckes tära henne svårt under stundom, och möjligen tror hon, att hon till någon del sonar sitt brott med dessa täta besök vid graven, vilken hon gärna smyckar med allt möjligt i växtväg, som hon kan få tag i. Det lärer också förekomma ögonblick i hennes tillvaro, som te sig rätt ljusa. Hon berättar då redigt och sansat om sin skuld i fru Gordhs olycka men omtalar på samma gång, att denna före sin död sände henne en varm försäkran om förlåtelse. Hon kan också betona, att även Gud förlåtit henne, och häruppe tro vi gärna, att så är. Det har även getts tillfällen, då hon på det allvarligaste och mest bevekande sätt förmanat människor att icke skada varandra genom osanningar och förtal. Hon har då icke dragit sig för att hänvisa till sig själv som ett avskräckande exempel. Ja, stackars kvinna! Människorna här tycka synd om henne och göra sitt bästa för henne.»
Det lilla sällskapet hade lyssnat med spänd uppmärksamhet till värdinnans berättelse.
Filip Florton själv hade förefallit mest tankfull.
»Hör, käre Filip», yttrade sig en av de unga männen, säg oss rent ut, vad du har i sinnet. Du ser så vådligt tankfull ut.»
Däri instämde de övriga.
»Det kan jag gott göra», svarade Filip. »Jag sitter här och tänker på huru ofantligt viktigt det är, att vi äro vänliga och goda mot varandra, medan vi leva. Det är gott och väl att vallfärda till de hänsovnas gravar för att smycka den, men det är bättre, att vi sprida litet sol över varandras levnads stig.»
Det voro alla med om.
»Men jag ser en till, som är full av tankar», fortsatte Filip. »Säg vad grundar du på?»
Orden uttalades med en gest åt en ung kvinna mitt emot honom.
»Jag vet ej, om jag är beredd att redogöra för det», svarade den tilltalade, som förefallit litet mindre lekfull än de övriga. »Men jag skall gärna göra ett försök. Jag sitter här och undrar över huru det är möjligt, att, då Gud förlåtit en människa hennes synd, denna samma människa likväl skall drabbas av en sådan prövning. Jag har svårt att förstå detta.»
Frågan väckte hela den lilla skarans intresse, och allas blickar riktades till Filip, från vilken man vant sig att vänta förklaring på hart när allt. Filip hade tidigare till någon del avhandlat det viktiga ämnet med doktor Rubenson.
»Ja, mina vänner», tog Filip till orda, »det är ett allvarligt ämne vår syster fört oss in på, och det är nog icke endast hon, som finner det svårt att fatta detta. Vi måste för att förstå det lära oss skilja mellan syndens straff och dess naturliga följder. Det förra led Kristus på korset, och en var, som omfattar honom genom tron, erhåller förlåtelse och undgår straffet. Men syndens naturliga följder äro icke därmed upphävda. En man kan ha hängett sig åt ett liv i dryckenskap; han blir räddad därifrån och får Guds och människors förlåtelse, men kvar stå de naturliga följderna av hans synd, en förstörd ekonomi och en bruten hälsa. En annan kan till den grad vårdslösa sina plikter mot sitt hem, sin maka och sina barn och ägna allt sitt intresse åt uteliv. En dag får han sina ögon öppna för det ovärdiga häri. Han besinnar sig, blir omvänd och börjar uppföra sig på ett helt annat sätt. Men kvar stå som de naturliga följderna hans söners utåtvändhet och bristande respekt för honom. Men även ur syndens följder kan Gud i sin barmhärtighet få fram någonting gott. Den omvände drinkaren varnar andra för dryckenskapens väg, och hans ord tränga i detta fall djupare än någon annans. Då den olyckliga fröken Häll i sina ljusare ögonblick varnar andra för förtalets synd, så böra hennes ord ha utsikt att gå till hjärtat på dem, som höra henne. Må under alla förhållanden Gud få bevara oss från varje avvikelse från dygdens stig!»
Ja, så talte Filip Florton, den blivande evangelisten, och hans tal hade bragt hela det lilla sällskapet till allvarliga reflektioner.
