Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen. Livet självt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
den blommar utanför fönstren. — Det var jag
som såg benne komma på vägen. Hon började
skrika på hjälp och sjönk alldeles ihop med
ett. Hon riktigt segnade ned. Vi stödde henne,
jag och en kvinna, som var i närheten. Hon
gick själv uppför trappan, fram till sängen.
Sedan beskrev mamsell Månson helt
realistiskt, vilka åtgärder de vidtagit i väntan på
doktorn. När hon kom till episoden om
modern, höjde hon rösten:
— Hon gick sin väg.
— Det är inte möjligt? En mor?
— Det är rama sanningen. Modern gick,
innan doktorn kom. Hon stod inte ut, sa hon
gång på gång. Och så gick hon. Men Elvira
ville inte, hon skulle gå. ”Mor, mor, gå inte!”,
skrek hon, så jag tycker det kunde rört stenar.
Stackars Elvira, hon hade en så’n dödsångest!
Det sjöd inom Filippa. Förstår ni inte, vem
det är, som är förbrytaren? ville hon slunga
ut i helig vrede. Er usle, eländige husbonde är
skurken, som gjort det!
Men hon vågade ej kasta fram en sådan
beskyllning, hon hade ju inga bevis. Det var
kanske blott hennes uppretade fantasi, som tog det
för givet? Som lassade alla brott på baronen
för att riktigt kunna hata honom?
— Sedan gick jag dit en gång till, när hon
var svept, sade mamsell Månson. Hon var så
förändrad. Det var något förpinat i ansiktet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
