Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tala med dem han träffade för att gemensamt med dem forska
efter det sant goda eller leda dem till dygd. Detta betraktade
han såsom en gudomlig mission åt honom öfverlämnad.
Aristo-fanes var hans vedersakare (“Molnen”) samt Lykon, Anytus och
Meletus, hvilka senare anklagade honom för att hafva förnekat
statens gudar och fördärfvat ungdomen. Han dömdes till döden
och måste tömma giftbägaren 399. Han var berömd af alla
rättsinniga och till hänförelse beundrad såsom sedlig, rättskaffens och
enkel samt till ovanlig grad likgiltig för yttre bekvämlighet och
sinnliga njutningar. Hans husliga lif var föga angenämt, ty hans
hustru Xantippa gaf honom ingen ro hemma, hvarför han
merendels sökte sällskap med männen utomhus. Sina sista stunder
till-bragte han i sällskap med lärjungar och vänner i betraktelser om
själens odödlighet och d}dika frågor.
b. Ståndpunkt och betydelse.
Det nya hos Sokrates är, att han i människans eget inre funnit
en norm för det sanna i teoretiskt afseende och för det rätta i
praktiskt afseende. Sättet, på hvilket han ledde sig till detta var,
att han gjorde det i sammanhang med sin tids ståndpunkt, d. v.
s. genom dialektisk fortgång från sofistiken. a) Från sofisterna
har han upptagit: 1) deras förkastande af all yttre norm för
sanning och rätt; 2) deras hänvisning på subjektet såsom det, inom
hvilket normen för sanning och rätt skall sökas. Men han har
gått vidare, ty /?) han gör det framsteg utöfver sofisterna, att
under det att de stannat vid det sinnliga subjektet, går Sokrates
vidare till subjektets förnuftiga natur och finner däri den
allmängiltiga normen för sanning och rätt.
c. Läror.
I. Sokrates’ kunskapsteori.
1. Han har på ett medvetet sätt skilt mellan meningen och
vetandet eller begreppskunskapen och ådagalagt denna senare
såsom den sanna kunskapen, d. v. s. visat, att begreppet är den
sanna kunskapens adekvata form. Sokrates var visserligen ej den
förste, som begagnade begreppet såsom form, ej heller den förste,
som skilde mellan mening och vetande, men han först har
ådagalagt, att vetandet genom sin motsägelselöshet och nödvändighet
är den sanna kunskapen. Han har visat, att endast då har man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
