Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att något blir verkligt, är kraft, men denna är ej något
kroppsligt, den är sålunda af andlig art. Principen för verklighet är
något andligt, — kraften. När nu denna andliga sak, kraften,
behärskar materien, finns där ej någon enhetslös mångfald. Sålunda
är materialismen tillbakavisad och jämte den påståendet, att i
det varande skulle finnas mångfald utan enhet. Men en tredje
ståndpunkt intogs af “idéernas vänner”, om hvilka Platon talar;
och tror man, att han med dem menat megarikerna. Dessa skulle
hafva sagt, att det sant varande är en mångfald af idéer, utan
inbördes sammanhang. Om så vore, blefve allt tänkande
omöjligt, ty allt tänkande utgör en förbindelse mellan två idéer,
subjektet och predikatet. Invänder någon, att detta nog är så i
tanken, ej i verkligheten, svarar Platon: tanken är den sanna
kunskapen, och därför såsom det är i tanken, så är det ock i
verkligheten. Sålunda måste förbindelse mellan idéerna finnas.
Bj Resultatet af dessa trenne kritiker blir, att Platon kan gifva
det sant varande följande karakterer. Det sant varande är 1) idé,
2) mångfald, 3) enhet, 4) enhet i mångfald af idéer. Kortsagdt::
det sant varande är ett idésystem, ett organiskt helt af med
hvar-andra förbundna idéer. Idéerna äro att fatta såsom
själfbestå-ende rea^teter, så att, långt ifrån att idéerna skulle behöfva låna
realitet från något annat, allt annat tvärtom har den lilla
realitet, det har, genom sitt delhafvande i idésystemet. Det finnes nu
högre och lägre idéer; äfven finns en högsta idé, ty såsom allt är
hvad det är genom sitt delhafvande i idéerna, så äro ock idéerna
hvad de äro, genom sitt delhafvande i en högsta idé. Denna
högsta idé kallar Platon det godas idé. Ty då denna idé är det
högsta varande, och allt blifvande är till blott för varandets skull,
så är denna idé det, för hvars skull allting blir, det, hvari allt har
sitt ändamål = det goda. Att denna idé är en personlighet, har
Platon aldrig nekat; tvärtom säger han, att underligt vore, om
så ej är; men han har ej bevisat, att den är en person, ett
tänkande väsen. Han står sålunda på en objektiv ståndpunkt, ty
personlighet har ej fått plats i det absoluta.
C) Förhållandet mellan idévärlden och denna. Idévärlden lånar
ingen verklighet ur denna världen, men hvad denna har i
fullkomlighet har den genom delhafvande i idévärlden. Idévärlden är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
