Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kande måtte få till innehåll något andligt och vara oblandadt med
materien. Sålunda måste denna vo^o-is vo^crews = “tänkandet af
tänkandet”, vara den yttersta rörelseprincipen.
5) Denna yttersta rörelseprincips förhållande till världen. Den
är i världen närvarande, den är (immanent) orsak till allt hvad
form heter, dock är denna immanens medelbar, omedelbar blott i
stjärnhimmelen. Här hotar likväl en fara: Det visar sig ju, att om
någon skall röra något annat, så röres den rörande också själf.
Skall sålunda den yttersta rörelseprincipen röras ? Nej! Den skall
vara ren form, sålunda rörande, ej rörd. Dess rörande
verksamhet skall sålunda lattas såsom ett rent andligt förhållande. Hvar
skall man då finna ett rent andligt förhållande, som
åstadkommer en rörelse, då man ej får taga personen själf? Svar: I causa
finalis, ändamålet, hvilket likasom drager verksamheten till sig
utan att själf röras. Sålunda är causa finalis i den yttersta
rörelseprincipen det rörande. Men nu är klart, att en rörelseprincip
ej kan såsom ändamål draga något till sig, om ej detta något har
anlag åt det hållet. Därför har ock Aristoteles i materien inlagt
något, som annars ej skulle vara där, nämligen en tendens till
form. Materien blir ej blott och bar möjlighet, utan en möjlighet
med tendens till förverkligande.
III. Fysik.
1) a) Fysiken handlar om det varande in concreto.
b) Till synpunkten är fysiken objektiv teleologi. Teleologi, ty
världen är bestämd af ett ändamål, som är form, men denna är
något opersonligt, alltså : objektiv teleologi. Den platonska fysiken
hade haft mindre vetenskaplig rang än hans dialektik; så är ock
hos Aristoteles förhållandet mellan fysiken och metafysiken.
Skälet härtill är dock ej detsamma som hos Platon. Denne hade med
sin fysik öfvergått till en lägre sort, klass af föremål, än i sin
dialektik; hos Aristoteles åter är skälet, att i samma mån han
kommer mera in på det konkretare, kommer han ock mera in på
det jämförelsevis tillfälliga, han kan ej alltid utleta det
nödvändiga, utan får nöja sig med det, som är emellan det nödvändiga
och det tillfälliga, nämligen det vanliga.
2) Aristoteles har först bestämt de fysiska grundbegreppen, det
är de allmänna bestämningarna hos den naturliga tillvaron. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
