Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den högre, och sålunda blir det lägres brist, jämfördt med det
högre = det metafysiska onda, en nödvändig sak.
b) Augustini praktiska filosofi har fått sitt uttryck i hans strid
mot Pelagius. Striden mellan augustinism och pelagianism angår
det praktiska förhållandet mellan Gud och människan vid
människans omvändelse eller frälsning. Här äro nu tvenne berättigade
intressen att söka tillgodose:
l:o) att allt godt utan undantag kommer från Gud;
2:o) att människan är en fri och själfständig varelse.
Augustinus lade företrädesvis vikt vid den förra, Pelagius vid
den senare sanningen. Men båda höllo så till öfverdrift på sin
åsikt, att där å bägge hållen blef ensidighet. Det rätta
förhållandet mellan Gud och människan är ett andligt och därför
organiskt, så att det inom det godas sfär måste kunna sägas, att
människan står i förhållande till Gud utaf hans organ eller
lef-vande och själfständiga verktyg. Men äger ett sådant organiskt
förhållande mellan Gud och människan rum, så är det rätt att
med afseende på det goda säga, att både Gud och människan göra
det goda, eller det goda är Guds verk i och genom människan. I
den mån däremot, som man ej fattar förhållandet mellan Gud och
människan på detta inre och andliga vis, utan däri i större eller
mindre grad insmyger analogier från det kroppsliga området, sa
att förhållandet blir ett mekaniskt, i samma mån blir ställningen
den, å ena sidan: hvad Gud gör, det måste alldeles frånkännas
människan — en åsikt, som hyllas af Augustinus —, och å andra
sidan : hvad människan gör, det måste frånkännas Gud — Pelagii
åsikt.
Augustini ensidighet nådde spetsen i predestinationsläran. Ty
om Gud gör allt och människan intet, så, om en människa blir
frälst, har hon däri ingen del, och blir hon förkastad, har hon ej
heller däri någon del. Augustinus förklarade därför: Sedan Adam
fallit, voro alla människor hemfallna under synden, men på grund
af sin barmhärtighet utvalde Gud några af de till fördömelsen
hemfallna och förutbestämde dem till frälsning. Augustinus säger
visserligen ej, att de öfriga bestämdes för fördömelsen, men detta
var den konsekvens, hvartill läran sedermera drefs. Pelagius
däremot sade, att människan gjorde det goda; kom Gud tillhjälp —
så mycket bättre, hvarom icke, så gick det ändå. Kyrkan stan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
