Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vilja något, som strider mot det första förståndet, men öfver det
andra är hans vilja upphöjd.
c) Förhållandet mellan Gud och världen. Johannes Duns Scotus
gör här gällande Guds frihet, absoluta suveränitet, i afseende på
läran om världsskapelsen och på läran om försynen. Gud är l:o)
skapare af världen, både dess form och materia, 2:o) i
världsskapelseakten absolut fri. Han hade i henne kunnat inlägga långt
andra naturlagar, än hvad nu är fallet. De nuvarande äro
naturlagar, därför att Gud en gång har gjort dem till det, och de äro
det för så vidt och så länge, som Gud vill det. Af detta
förhållande förklaras underverkens möjlighet. Denna Guds absoluta
suveränitet gäller äfven i afseende på världens moraliska lagar.
Så hade sålunda något annat än det nuvarande kunnat blifva
fastställdt såsom rätt.
d) I afseende på människan gör Johannes Duns Scotus mer än
Albertus Magnus allvar af den tanken, att människan är Guds
beläte. Analogien mellan Gud och människan är en verklig
analogi, så att människan verkligen är Guds beläte genom sin
personlighet såsom tänkande, viljande o. s. v. Äfven hos människan
faller hufvudvikten på hennes vilja, som är öfverordnad öfver
förståndet. I sin lära om viljan är sålunda Johannes Duns Scotus
indeterminist: den mänskliga viljan är fullständigt fri. Den
mänskliga tanken fattar Gud positivt, ej blott negativt. Den
mänskliga förmågan behöfver ej ombytas vid den nya födelsen, vid hvars
undergående människan sålunda ej behöfver förvandlas.
Universalia, som finnas i den mänskliga tanken, ingå såsom en
verklighet i tingen. De utgöra tingens quidditas, det, som i tingen
svarar på frågan: “quid?” Därmed är dock ej hela tinget
verkligt; dåirtill behöfves ännu en faktor, nämligen den, som
uttrycker tingets individuela och tillfälliga sida = hascceitas.
Såsom Johannes Duns Scotus öfver hufvud lägger den
hufvud-sakliga vikten på den praktiska sidan, på personens viljélif, så gör
han detta äfven vid bestämmandet af människans högsta mål,
saligheten, som är ett viljélif i Gud, något praktiskt (i motsats
mot Tomas ab Aquino). Från Tomas ab Aquino och Johannes Duns
Scotus utgingo sedermera de tvenne riktningarna: tomister och
scotister.
5) Afvikande riktningar: hos Roger Bacon, t 129-t, och Rav-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
