Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ombytta nummer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
OMBYTTA NUMMER.
»Den hvita — som står där ytterst», sade herr
Gunnill med en min af djupt koncentreradt intresse,
»är min favoritblomma.»
Miss Gunnill knäppte ihop händerna, och hennes
ansikte fick ett uttryck af oändligt, långvarigt lidande,
men hon svarade icke.
»Det har den alltid varit», fortfor herr Gunnill
krampaktigt, »alltsedan . . . alltsedan den bara var en
stickling.»
»Utsläppt», sade miss Gunnill med djup, tragisk
röst, »utsläppt klockan ett på natten, kom du hem
sjungande med full hals, så att det lät som ett halft
dussin skrålhalsar . . . och så talar du om blommor!»
Herr Gunnill hostade åter.
»Jag drömde», fortfor miss Gunnill klagande,
»jag sof sött, då jag väcktes af ett förfärligt oväsen.»
»Det kunde inte ha varit jag», protesterade
hennes far. »Jag var bara litet glad. Det var
Benjamin Elys födelsedag i går, och sedan vi hade
lämnat »Lejonet», började de sjunga, och jag bara
gnolade litet, för att hålla dem sällskap. Jag sjöng inte,
märk det, jag bara gnolade — då kom den där
kits-lige Cooper och arresterade mig.»
Miss Gunnill ryste, och med sin vackra kind
stödd mot handen satt hon vid fönstret som en bild
af förtviflan. »Hvarför tog han inte de andra?»
frågade hon.
»Ah!» sade herr Gunnill med starkt patos, »det
är mer än en af oss, som skulle vilja veta det! Om
du hade varit mera artig mot fru Cooper, i stället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
