Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ombytta nummer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OMBYTTA NUMMER.
135
»Mycket lik honom i ansiktet också», fortfor herr
Gunnill. »Ja, det var en modig man.»
Miss Gunnill suckade. »Jag önskar, att han bodde
i Littlestowe», sade hon. »Jag skulle vilja ge ut
hvad som helst för att få den där otäcka fru Cooper
förödmjukad. Cooper skulle bli ett åtlöje för hela
staden.»
Herrar Sims och Drill sågo olyckliga ut. Det
var hårdt att nödgas visa sig likgiltiga gentemot miss
Gunnills laglösa lustar, att stå inför henne som
aktningsvärda, laglydiga mesar. Hennes ögon hvilade, stora
och sorgsna, på dem båda.
»Om jag . . . om jag bara kunde komma åt
Cooper!» mumlade Sims, bara för att säga något.
Till hans förvåning sprang herr Gunnill upp från
sin stol, fattade hans hand och skakade den ifrigt.
Han såg sig omkring, och Selina betraktade honom
med en så öm blick, att han alldeles tappade hufvudet.
Innan han kommit till besinning, hade han lofvat att
lägga den fruktansvärde Coopers kask och battong
för miss Gunnills fötter; dag och stund bestämdes icke.
»Jag måste naturligtvis vänta på lägligt tillfälle»,
sade han slutligen.
»Vänta ni så länge ni vill, min gosse», sade
den tanklöse herr Gunnill.
Sims tackade honom.
»Vänta, tills Cooper blir en gammal gubbe»,
rådde herr Drill.
Miss Gunnill, som i tysthet var förargad öfver
den senares brist på mod och offervillighet, mätte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
