Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En fiffikus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FIFFIKUS.
157
Allt detta passade naturligtvis alldeles utmärkt
för Bob Pretty, och han var vid så godt lynne, att
han hade ett vänligt ord för hvar och en, och då
Bill Chambers sa’ honom, att han var dumdristig,
skrattade han bara och sa’, att han visste nog, hvad
han gjorde.
Men natten därpå fick han anledning att komma
ihåg Bill Chamber’s ord. Han gick utmed Halls åker
— den stötte intill patrons park — och han var så
långt ifrån nervös, att han till och med hvisslade.
Han hade en säck på ryggen, alldeles fullproppad,
och han hade just stannat för att tända sin pipa, då
tre karlar kommo rusande ut ur parken och satte
efter honom så fort de orkade springa.
Bob Pretty kastade bara en blick på dem och
sedan släppte han pipan och satte i väg som en
hare. Det tjänade till ingenting att kasta ifrån sig
säcken, för skogvaktar Smith hade känt igen honom
och ropat hans namn; han bet därför ihop tänderna
och sprang allt hvad han förmådde, och det är säkert,
att om han inte hade haft säcken, skulle han nog
ha klarat sig.
Han sprang nära en fjärdingsväg, och de hörde
honom andas som en blåsbälg, men till sist såg han,
att det inte hjälpte. Han lagade så att han stod ut
till Pinnocks damm; han slängde ut säcken midt i
den och kastade sig sedan ner på marken och
kippade efter andan.
»Den här — gången — fick vi — er fast — Bob
Pretty», sa’ den ena af karlarne, då de kommo fram.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
