Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dixons återkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
DIXONS ÅTERKOMST. 168
yrket — kom dit för att höra efter, om han inte
kunde få måla Blå Lejonet, så att det såg gentilt
ut och de skulle fa flera kunder. Han var en
af de där förstklassiga målarna, som kunna somna
på stegen med borsten i ena handen och färgpytsen i
den andra, och då han hade slutat måla huset, var
det färdigt att målas om igen.
George Dixon — så hette han — skulle kanske
inte ha brytt sig så mycket om det där, bara hans
hustru hade varit höflig, men i stället brukade hon
göra spektakel af honom och skicka honom ärenden,
och småningom började de andra försöka sig på det
samma. Som sagdt, Dixon var en mycket fredlig
man, och om det någonsin förekom, att man måste
köra ut en kund, så gjorde Charlie och Bob det.
De försökte köra ut mig en gång, bägge två, men
det lyckades inte för dem, förr än de sa’ till mig,
att någon hade gått sin väg och låtit en sejdel öl
stå kvar där ute på marken. Båda två va’ väldigt
starka unga karlar och inte va’ de rädda för att
skryta heller, och hon talte alltjämt med sin man
om, hur präktiga de va’, och hur synd det var att
han inte var lik dem.
Så’nt där prat förargade George Dixon alldeles
förskräckligt. Som han hade fått en omsorgsfull
uppfostran af sin mor och höll ett mycket stillsamt
och anständigt värdshus -—jag var själf kund där —,
så var han ju en ganska fromsint karl, och jag minns
en gång då han sa’ mig, att han inte trodde på
slagsmål, och att man i stället för att klå folk borde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
