Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det snikna spöket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
185 DET SNIKNA SPÖKET.
kastade förklädet öfver hufvudet och brast i
missljudande gråt. Två små Blows’ar, som hade slutat
med sitt skrik, började på med det igen af idel
sällskaplighet.
»Tig», skrek den förargade Blows, »tig genast,
hör ni!»
»Jag önskar jag aldrig hade sett dig», snyftade
hustrun under förklädet. »Af alla de lata, supiga,
odugliga ...»
»Gå på, du», sade Blows bistert.
»Du är inte värd, att man fäller så många tårar
för din skull», förklarade fru Blows. »Se på er far,
barn», fortfor hon och tog bort förklädet från ansiktet.
»Titta riktigt grundligt på honom och kom ihåg, att
ni inte få bli likadana som han, då ni bli stora.»
Blows mötte sin oskyldiga afkommas
koncentrerade blickar med vresig min och började sedan dyster
gå af och an i farstun, tills han snafvade öfver baljan.
Det vållade en omkastning i hans lynne, han vände
sig ursinnigt om och sparkade detta nyttiga husgeråd
fram och tillbaka i farstun, tills han tröttnade på det.
»Nu har jag fatt nog af det här», mumlade han.
Han stannade vid köksdörren, dök ner med handen
i fickan, kastade en handfull kopparslantar på golfvet
och gaf sig i väg från hus och hem.
Ett glas öl till stärkte honom i hans beslut.
Han skulle ge sig i väg långt bort och bryta sig
en ny bana. Morgonen var klar och luften frisk,
och en behaglig känsla af frihet och äfventyrslust
behärskade honom, medan han marscherade framåt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
