Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det snikna spöket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
DET SNIKNA SPÖKET.
Han hade snart Gravelton bakom sig, och då han
kom till floden, slog han sig ner för att röka en sista
pipa, innan han för alltid vände ryggen till en stad,
som hade behandlat honom så illa.
Floden porlade behagligt och vassen susade för
vinden; Blows, som kunde somna på ett upp och
nedvändt ämbar, dukade genast under för det
söfvande inflytandet, pipan föll ur hans mun, och han
snarkade helt trankilt.
Han väcktes af ett halfkväfdt skrik, spratt upp
och såg sig omkring efter orsaken. I vattnet såg
han Billy Clements’s lilla hvita ansikte, han vadade
ut i floden, så att vattnet stod honom till midjan,
grep gossen i håret, drog honom i land och ställde
honom raklång framför sig. Ännu skrikande af
förskräckelse kastade Billy upp litet af vattnet som
han hade sväljt, och utan att vända på hufvudet
kilade han hemåt, ynkligt ropande på sin mamma.
Blows satt på flodbrädden och hackade tänderna
och tittade efter honom, tills han försvann ur sikte.
Han saknade sin mössa och hann just lagom kasta
en sista blick på denne mångårige vän, då den
långsamt sjönk midt ute i floden. Han vred vattnet ur sina
byxor, gick öfver bron och sneddade öfver ängarna.—
Hans frivilliga ungkarlsstånd räckte i jämt tre
månader, men sedan fattade han det beslutet att
spela ädel make och förlåta hustrun allting. Han
skulle inte ingå i detaljer, utan bara afkunna en
stor, högsinnad förlåtelse.
Full af dessa ädla tankar begaf han sig på väg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
