Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det snikna spöket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188
DET SNIKNA SPÖKET.
Garter höll händerna för öronen och rusade
blindt framåt, medan hans vän satt högst uppe på
halmlasset och åsåg hans beteende med en
blandning af förvåning och ovilja.
»Det kan då inte vara de där sex pencen han
är skyldig mig», tänkte han fundersamt, »men annars
kan jag då inte veta, hvad det är. Aldrig har jag
sett en människa så vettskrämd.»
Han fortfor att fundera, medan den gamla hästen,
obekymrad öfver körsvennens frånvaro, helt lugnt
fortsatte sin lunk. Men en half fjärdingsväg längre
bort klättrade Blows ner, för att gå ginvägen öfvei
ängarna.
»Om inte Joe ser efter sin häst och sin vagn»,
sade han med värdighet, i det han såg efter honom,
»så är det inte mitt fel.»
Gångstigen var inte mycket trafikerad så sent
på kvällen, och han mötte bara en karl. De voro
i skuggan af träden utmed den nya kyrkogården,
då de gingo bredvid hvarandra, och bägge tittade.
Den obekante fick först sin nyfikenhet tillfredsställd,
och till Blows’s stora förargelse tog han ett språng
bakåt, som skulle ha hedrat en akrobat, och satte
sedan af snedt öfver ängen med hiskliga skrän.
»Om jag får tag i dig en gång», sade den
förolämpade Blows, »så skall jag minsann ge dig något
att skrika för.»
Han fortsatte sin väg brummande och saktade
märkligt farten, då han nalkades hemmet. Enkvarlefva
af samvete, som utan all uppmuntran lefde kvar hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
