Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tertius interveniens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
TERTIUS INTER VENIENS.
Om folk bara började sin bana som nattvakter, skulle
det inte vara hälften så många, som blef kära, som
det är nu.
Jag kommer ihåg en pojke, den hyggligaste man
kunde träffa på. Han bar alltid på sig sin fästmös
porträtt, och det var det enda roliga han hade under
de fjorton år han var skeppsbruten på en öde ö.
Till sist blef han upptagen af ett fartyg och kom
hem, och där gick hon ännu ogift och väntade på
honom, och sedan han hade tillbragt fjorton år på
en öde ö, fick han sitta tio år på kurran för att han
hade skjutit henne, därför att hennes utseende hade
ändrat sig så mycket.
Och så var det Ingefärs-Dick, en rödhårig krabat,
som jag har talt med er om förut. Han gick stad
och blef kär en gång, då han bodde här i Wapping
tillsammans med gamle Sam Small och Peter Russet,
och han ställde snart till ett trefligt spektakel.
De hade just kommit hem från en resa, och de
hade inte varit i land en vecka, förr än bägge två
märkte en förändring till det sämre hos Dick. Han
blef stilla och fredlig och tappade smaken för öl.
Han lekte med maten i stället för att äta den, och
i stället för att gå ut om kvällarna med Sam och
Peter, tog han sig för att gå ut på egen hand.
»Det är kärlek», sa’ Peter Russet och skakade
på hufv’et, »och han kommer att bli ändå värre
däran, innan han blir bättre.»
»Hvem är jäntan?» sa’ Sam.
Det visste Peter inte, men då de kom hem den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
