Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tertius interveniens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
215 TERTIUS INTER VENIENS.
»Jag dras med en förkylning», sa’ den stackars
Dick och tittade på Slagskämpen, som gick före,
»och en blixtrande hufvudvärk och reumatiska hugg
i vänstra benet. Jag tror inte...»
»A, det reder sig nog», sa’ värden, »allt hvad
ni har att göra är att bara gå oförskräckt på. Om
ni segrar, förtjänar jag hundra pund, och af dem
skall jag ge er fem. Förstår ni?»
De vek af nedåt några smågator — somliga
gick en annan väg — och sedan de hade gått öfver
floden Lea, kom de till ängen, och, som värden*
sa’, det stället tycktes då riktigt vara skapt för
ändamålet.
En pojke från Mile End var skiljedomare, och
se’n Bill Lumm hade klädt af sig, stod han och såg
på, medan Dick tog af sig sina kläder och vek ihop
dem långsamt och ordentligt. Se’n gick de emot
hvarandra, Bill med längre steg än Dick, och skakade
hand med hvarandra, och i det samma gaf Bill Dick
en sinkadus, så att han stod på näsan.
»Stopp!» kommenderades det, och värden på
»De glada lotsarna», som pysslat om Dick, där han
låg med hufv’et i hans knä, sa’, att det var ingenting
alls, och att näsblod var ett bevis på hälsa. Men
Dick var så arg, att han inte ville ta emot någon
uppmuntran, han ville bara slå ihjäl Bill Lumm.
Under nästa omgång fick han ett par tre
gliringar, så att det surrade för öronen på honom, och
sedan måttade han noga och gaf Bill med vänstra
knytnäfven ett väldigt slag på käken, som öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
