Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildring af krigshändelserna i Öster- och Västerbotten 1808—1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dit vi omsider anlände den 9 maj, pustande och linkande
efter en mödosam marsch i eftertrycklig solhetta.
Hela Karlstad liknade ett läger. Där vimlade militär
och krigsattiralj. Staden var nederlagsplatsen för västra
arméns proviant-, sjukvårds- och reservförråder. I alla
fönster framtittade mustaschbeprydda ansikten; på gatorna
trängdes grupper af knektar eller dessa dagdrifvare, som
tillhöra kommissariatet och alltid öfversvämma trakterna
i arméns rygg. Att fientligheter verkligen egt rum,
bevittnades af i band burna armar och af personer
framstapplande på kryckor. Ack, hvad hjärtat klappade vid
vissheten att vara målet så pass nära!
Till såväl gatumärkvärdigheterna som till arméns
troféer kunde räknas 30 till 40 rödklädda norska soldater,
hvilka, jämte en enda officer, råkat bli fångna vid våra
truppers försök att tränga in i Norge. Det förstås, att
den där officern firades af le beau monde i staden med
mina kära landsmäns vanliga förkärlek för allt utländskt,
änskönt han var och förblef en ganska oborstad, vettlös
gynnare, som snarare förtjänt näpsas än medfjäsas. Jag
såg och hörde honom med harm på assembléhuset, där
svenska officerarne dagligen samlades till middags- och
aftonspisning, hvarunder krigsnyheterna för dagen
kommenterades. Här var den skrällande norrmannen alltid
redo med ett näsvist ord om våra donquijoterier, hvilka
han inte tycktes särdeles uppskatta, och som i själfva
verket voro af ringa värde, såsom för det mesta
misslyckade försök. Att så förhöll sig, begrep jag likväl inte.
Min oerfarenhet afhöll mig från deltagande i diskussionerna,
och jag iakttog vid dylika tillfällen den djupaste
tystlåtenhet; jag var bara öra. Mig gladde berättelserna
om de krigsbragder, som omtalades. Jag brann af gränslös
åtrå att få se dem utföras och såsom deltagare få
vara med.
Emellertid tycktes en oblid genius hvila öfver min
nitälskan för krigsteatern; ännu måste jag tygla mitt
stridsbegär, ty äfven här blef jag tvungen att dröja. Man
insåg nämligen, huru föga nytta kunde väntas af våra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
