Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildring af krigshändelserna i Öster- och Västerbotten 1808—1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ganska väl. Men ehuru vinden inte egentligen låg åt
landet, fruktade man likväl, att skeppet skulle krossas mot
klipporna. Kanonskott lossades för att påkalla lots, men
förgäfves! Man kunde nästan förutse, att ingen skulle våga
sig ut i stormen. Det led mot aftonen, och något parti
måste tagas. Nakna berguddar sträckte sig ut i sjön,
och de bränningar, som sköljde öfver klipporna, utvisade
vårt öde, om vi nalkades stranden. Det beslöts således
att gå ut till sjöss öfver natten, då man icke vågade
anlöpa kusten utan lots. Denna natt går aldrig ur mitt
minne. Alla voro förbryllade, ångest och fasa stodo
läsliga på hvarje ansikte. Oredan var obeskriflig. Det
knakade och brakade i fartygets alla fogningar, liksom de
velat skiljas åt. Vågorna dunkade våldsamt på sidorna,
och vid krängningarna ramlade allt på hvartannat, så
människor som liflösa ting. En officer hade tagit plats
på sidobänken i kajutan, med sin kappsäck till örngått;
men vid en rullning flögo både han och kappsäcken till
motsatta sidan utan att röra vid golfvet. Majoren visade
sig en gång stretande i dörren till sängkammaren, men
slungades oemotståndligen i andra väggen, hvarifrån gubben
på händer och fötter måste söka sig tillbaka till sin
håla. Annorlunda än krypande kom man ingenstans.
Kantiner, schatuller, stolar och allt, hvad inte var
fastsurradt, slängde fram och tillbaka vid vändningarna och
tumlade öfver oss, som lågo på golfvet. Ack, hvad här
längtades efter dagen! Men timmarna gingo kräftgången.
Omsider inträdde morgonon. Skeppet vände, så fort
det kunde dirigeras. Kursen togs åter mot norden för
att återvinna den kosa, man under natten förlorat.
Stormen började så pass lägga sig, att man kunde kräla upp
på det af vattnets öfverspolande slippriga däcket.
Hvilken vällust att få andas ut i friska luften! Ingen behöfde
det bättre än det stackars manskapet nere i fartygets
innanmäte. Också försummades ej att öppna luckorna till
skeppsrummet — en åtgärd så mycket angelägnare, som
en verklig pestånga strömmade ur skeppsskrofvet. — Vinden
var visst mindre våldsam, men hafvet ändå så pass
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
