Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildring af krigshändelserna i Öster- och Västerbotten 1808—1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krutrök öfver rymden, att man ej kunde se tio alnar ifrån
sig. Med denna linje hade vi för öfrigt ingen annan
kommunikation (ehuru en Upplands bataljon stod tätt
bakom oss) än besöket af de personer, som tillförde oss
frisk ammunition.
Ju längre det led mot aftonen, dess äfventyrligare
blef vår ställning. Gynnad af skymningen hade ryssarne
letat sig fram bakom vår vänstra flygel och uppklättrat
på berget bakom oss. Man kunde mot den ljusa
himmelen skönja konturerna af människogestalter, hvilka
dessutom belystes af den fladdrande elden ur gevären,
hvarmed vi från höjden saluterades i ryggen. Vi voro nu nära
att alldeles omringas och hade i skumrasket svårt att
urskilja föremålen. Vi måste sikta efter fiendens skott, och
som dessa nu mera lossades icke allenast framför, utan
ock bakom oss, blefvo både jägarkedjan och den till dess
sekurs uppställda slutna truppen lika häftigt invecklade i
striden. Elden ur handgevären hade oafbrutet fortfarit
till den grad, att de heta gevärspiporna näppeligen mera
kunde omfattas. Och ända intet hopp om aflösning! —
Min ställning var rätt kinkig. Soldaterna mumlade
halfhögt om fångenskap, och mina närmsta i befälet, de båda
fanjunkarne, hade hvar efter annan gjort föreställning
om nödvändigheten att tänka på reträtt. Ung och
oförskräckt, ville jag emellertid alls icke låna örat åt dylika
uppmaningar, och därtill kom min oerfarenhet, som
alldeles inte ville fatta möjligheten af reträtt utan
brigadchefens order. Sådant skulle synts mig vara ett
oförlåtligt fel. Att mitt detachement skulle glömmas bort,
var inte tänkbart; men så gick det likväl. Jag längtade
efter tillstånd att afmarschera, men allt förgäfves.
Slutligen hände sig, att den fanjunkare, som kommenderade
jägarkedjan, blef, två steg ifrån mig och under vårt
samtal, genomborrad af en kula — han sjönk till marken vid
mina fötter, rosslingarna ur hans bröst trängde till mitt
öra. Jag blef så betagen, att jag inte kunnat bli det
värre, om jag själf skjutit karlen. Jag föreställde mig,
att hans lif varit frälst utan min öfverdrifna envishet att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
