Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildring af krigshändelserna i Öster- och Västerbotten 1808—1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stå kvar för länge. Genast inkallades kedjan, och hela
detachementet, väl slutet, sattes i marsch, medförande
den svårt sårade fanjunkaren.
[1]
Natten bredde redan sitt täcke öfver jorden och
gynnade vår reträtt, så att vi osedda kommo förbi berget,
vid hvars fot spridda ryssar anträffades, som
tillfångatogos och instuckos bland soldaterna. Min plan var att
repliera på brigaden, ehuru jag i min ungdomliga
oerfarenhet fruktade för ansvaret att hafva lämnat min post.
Huru stor var då icke min glada förvåning vid upptäckten,
att brigaden redan var sin kos! Tio minuter förut hade
jag likväl sett blixten af deras eld. — Nu gällde det att
genom skogen söka sig fram till Oravais, hvarvid jag
måste befara att råka fienden i min väg. Lyckligtvis voro
ryssarne lika utmattade som vi, så att de gingo framåt
med största varsamhet. Marschen påskyndades. På vinst
och förlust vandrade vi i skogen och råkade så bra välja
vägen, att vi gerad inträffade i Oravais kyrkoby. Denna
besattes nu af finnarne, som skickade en patrull emot oss.
Inne i byn mötte oss flere personer till häst, däribland
general Adlercreutz själf, som, efter några obetydliga
frågor, befallde mig skynda landsvägen fram efter armén.
Marschen fortgick hela natten. En ström af
människor och hästar uppfyllde landsvägen. Mörkret var sådant,
att man under beständiga knuffningar ej kunde igenkänna
den knuffade. Men om synen här var öfverflödig, så blef
örats organ dess bättre anlitadt. Hundrade ljud uppstego
i natten; öfverallt jämrade sig sårade, hvar och en på
sitt tungomål. Artillerister och trosskuskar hojtade åt sina
tröttkörda kampar och utöste tjogtals svordomar hvar
gång de körde fast, hvilket timade i alla ögonblick; hjul
och vapen skramlade, soldaterna skrålade. Alla dignade
af trötthet och hunger. Också jag hade ingenting förtärt
sedan morgonen. En korpral bjöd mig ett par knallar med
litet smör, och det var min enda måltid för hela dagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
