Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildring af krigshändelserna i Öster- och Västerbotten 1808—1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ordets bokstafliga mening, dränkt i blod, och trasor af
blodstänkta kläder eller linne lågo kringströdda öfver
allt bland bitar af patronpapper, remtyg eller skräp af
alla slag. Gärdesgårdarna hade försvunnit, träden voro
sönderspillrade — ja, själfva marken bar vittne om den
allmänna förödelsen genom den revolution kanonkulorna,
och förnämligast kartescherna, i densamma åstadkommit.
— Hvad mänskligheten beträffar, lämnade den fullkomligt
passande motstycken till de öfriga rysligheterna. Här ett
par exempel. Vid bataljonens uppehåll för att passera
ån varseblef jag en Västmanlands soldat, liggande på
åbrädden. Jag närmade mig och igenkände min förra
uppassare vid 1:ste majorens kompani, på hvilken en
kanonkula borttagit ena foten och slungat den långt från
kroppen. På hjälp var föga att tänka; min gamla
trotjänare blef väl bortburen, men dog af förblödning på
vägen till fältskären. — En af våra soldater träffades
under vårt framstormande mot ryska batteriet af sista
karteschskottet, så att hela hans kropp förvandlades till
en enda, oformlig, blodig köttmassa. En annan ville ur
ån upphämta en läskedryck och träffades af en kula, i det
han lutade sig ned för att sänka sin kopparflaska, hvarpå
han tumlade hufvudstupa i vattnet och försvann för alltid,
sannolikt dödligt sårad. Efter anfallet mot fiendens center
påträffades i skogen en framstupa liggande, blåklädd figur,
den soldaterna, narrade af färgen, vände om för att se om
han lefde. O jämmer! Tarmarna runno på marken ur den
upprifna magen, och ändock andades mannen: det var en
långskäggig kosack. — En illa sårad, halfdöd rysse hade
den djärfheten att, där han låg i sitt blod, skicka ett skott
efter oss, och blef därför ihjälklubbad med gevärskolfven,
innan han kunde ryckas undan soldaternas förbittring. —
Ett sådant massakrerande vid kallt blod skulle åses med
fasa under lifvets vanliga, fredliga förrättningar; men här
gjorde det föga intryck, åtminstone på mig, som ändå
tror mig vara fullt ut så blödsint som någon annan.
Hvaraf kom det? Månne af annat än vanan eller rättare
förpliktelsen att bevittna horrörer? Ty dagens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
