Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildring af krigshändelserna i Öster- och Västerbotten 1808—1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krigsbusse, den där löjtnanten, som tjänt sig upp från
underofficer, och som redan i den graden förvärfvat sig
Svensksunds silfvermedaljen en collier. Han prisade
svenska truppernas käcka uppförande i slaget vid Oravais och
föreslog att göra närmare bekantskap vid ett glas vin,
hvilket genast framskaffades ur hans nära intill stående
trosskärra.
På fientliga sidan om ån stodo de svenska förposterna
i en halfcirkel framom bron, mellan tufvorna på ängen.
I tallskogen långt bort hördes trumslag, som bebådade en
kolonns anryckande; och det dröjde icke länge, förrän
ryssar, framsmygande i den hukade ställning deras jägare
plägade iakttaga, började sprida sig öfver ängen. Elden
öppnades mellan dem och våra förposter, som likväl drogo
sig öfver till fältvakten för att gemensamt med dem
förfoga sig öfver bron och antända densamma. Strax därpå
blef en tjock, fientlig truppmassa synlig på landsvägen
uppe i skogen. Den avancerade mot slätten och stormade
utom kanonhåll, bakom sina tiraljörer, hvilka långsamt
skredo fram till åbrädden. Nu böljade äfven vår brigads
jägare sin plottrande eld öfver vattnet. Bron stod redan
i ljusan låga, röken hvirflade upp i hög sky, och lågorna
fräste; men icke förty sökte ryska jägare bana sig väg
däröfver, medan andra deras kamrater lifligt besvarade de
våras häftiga skjutande. Kulorna hveno öfver oss, så
högt likväl, att de ej voro farliga. Vi roade oss att från
vår lilla kulles spets öfverskåda dalen och sågo huru
ryssarne kröpo på magen för att komma in i buskarna vid
åbrädden. Flere officerare i gröna syrtuter och röda
kragar visade sig ibland dem, några till häst. Deras kolonn
kom allt närmare och närmare på landsvägen. Med
ögonen fästade på denna kolonn och luntan öfver fänghålet
stodo våra artillerister likt katten lurande på råttan,
färdiga att tända på, och väntade blott sin officers
betydelsefulla „fyr“ för att slunga döden i ryssarnes leder.
Ändteligen gaf han tecknet; elden blixtrade ur kanonerna, eko
upprepade skotten, och när röken skingrat sig, syntes
ingen kolonn till: den hade kastat sig omkull. Vi sågo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
