Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildring af krigshändelserna i Öster- och Västerbotten 1808—1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
smuts, väta eller köld, och nätterna antingen i bivuak
eller också så trångt hoppackade i uthus eller andra usla
kyffen, att halfva styrkan blef liggande utanför. Följderna
af ett sådant lefnadssätt voro alltför påtagliga; också
strök mängden med. De åter, hvilka lyckan skonade eller
en starkare kroppskomplexion bevarade, kunde med så
mycket större skäl kallas krigsvana och härdade, som de
i sanning blifvit recipierade på det allra kraftigaste. Och
med hvilken köld de gingo i elden! För dem var en
träffning den enklaste sak i världen. Föraktande faran
gingo de den till mötes utan minsta besinning, ja, med
glädje och fröjd. Tyvärr voro de så få, dessa veteraner;
men om antalet var ringa, var hedern att tillhöra dem så
mycket större. På hundrade år hade Sverige inte egt så
flinka och krigsöfvade trupper.
I Nikkala råkades vårt regementes vargeringsbataljon.
Den hade ankommit söder ifrån med de trupper, som sent
omsider skickades finska armén till suckurs eller rättare
till försvaret af Västerbotten, dit krigsteatern efter all
anledning komme att förläggas, så framt fientligheterna
ånyo skulle fortsättas. Under sommaren och hösten hade
den legat på Åland och deltagit i de vanvettiga, kungliga
försöken att från denna ö återeröfra Finland förmedelst
landstigningar än här, än där på kusten, vid hvilka
landstigningar Gustaf Adolf nogsamt aktade sig att
personligen vara närvarande, men som af honom föranstaltades
på vanligt dåraktigt manér med en eller ett par bataljoner
i sänder, så att naturligtvis allt skulle misslyckas.
Vargeringsbataljonen hade ungt, duktigt manskap, fastän den,
i likhet med alla andra svenska trupper på den tiden,
icke egde halfva styrkan i behåll. Till en del kan väl
förlusten af manskap inom vargerings- och
landtvärnsbataljonerna tillskrifvas den omständigheten, att man vid
dessa truppers organisation icke gifvit dem någon äldre
stam, mera härdad genom längre vana och längre
tjänstetid. Vargeringen hade dock åtminstone den fördelen
framför landtvärnet, att korpralerna voro gamla, bepröfvade
soldater, uttagna ur regementet, då däremot befälet för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
