Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildring af krigshändelserna i Öster- och Västerbotten 1808—1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ungkarlar ganska kinkig brist efter marknaden var
tillslutandet af det kostliga värdshuset; och som staden i
hvardagslag inte bestod sig något matställe, hotades vi
att få lefva på hullet efter marknadsförtäringen. Slutligen
förbarmade sig en människoälskande apotekare öfver våra
stackars magar och fyllde dem nödtorftligen — det
förstås, mot ganska hög betalning.
Nu var regementet åter på roten och i lugnet, men
ack, huru fåtaligt! Knappt en tredjedel af
nummerstyrkan hemkom till provinsen, och underrättelse saknades,
om de frånvarande voro lefvande eller döda. Nu gällde
det att ersätta afgången, hvilket inte heller var så lätt,
i anseende till den stora minskningen af unga karlar, kriget
hade åstadkommit. Vargeringen var väl närmast i
ordningen att ingå i gamla stammen, men proportionsvis lika
illa åtgången lämnade den föga att påräkna. Länets båda
landtvärnsbataljoner, fastän också tämligen härjade, lofvade
dock bättre utsikt. De unga landtvärnisterna hade fått
smak för krigsyrket och togo gärna soldatlega.
Rekrytering pågick således för alla de numror, man med
säkerhet visste vakanta. Ensam officer vid det omkring Sala
roterade 1:ste majorens kompani, fick jag bestyret med
rekryternas insättande, redogörelse för fälttåget jämte
den vanliga tjänsten på roten. En del af dagen upptogs
af dessa tjänsteplikter, men den återstående förflöt i nog
mycken sysslolöshet. De marknadslystna kamraterna voro
bortresta, och i staden bodde ingen mer än regementets
2:dre major, både i ålder och grad så mycket öfver mig,
att jag inte kunde lefva med honom på någon mer
förtrolig fot. Däremot sällskapade jag dagligen med tvenne
officerare af lifregementet, som hade sin station i Sala.
Sällskapslifvet var för öfrigt högst inskränkt. Ingen
stadsbo såg folk hos sig mera än prosten grefve Schwerin,
boende ett stycke utom staden. Hos honom var man
alltid välkommen. Och jag kunde räkna hos honom såsom
en särskild rekommendation, att hans söner varit mina
studiekamrater. Den ena, en förträfflig yngling och
distinguerad artilleriofficer, stupade vid Oravais förra året, vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
