Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildring af krigshändelserna i Öster- och Västerbotten 1808—1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
början af sin krigiska bana, allmänt saknad af vänner och
bekanta. Fadren bevarade såsom en relik, till åminnelse
af sin fallne son, dennes genomskjutna hatt, upphängd i
sitt skrifrum. Grefve Schwerin var märkvärdig både
såsom författare och landthushållare. Han hade i yngre
år tjänt som dragonofficer och ingått i prästeståndet
blott för att, i förlitande på sin börds prerogativer,
vinna en diger inkomst, hvilket också lyckades honom
genom erhållandet af Sala pastorat, ett af de fetaste i
riket. Präst var han alls icke, prästkragen bar han aldrig,
och öfver kallet moquerade han sig öppet. Besynnerlig,
högsint och framför allt otålig, var han en älskvärd
sällskapsman men högst otreflig kortspelare, fastän han
högeligen älskade sysselsättningen med kortlapparna.
Vid den tiden fanns väl ingen svensk stad, där inte
fångna ryssar i mer eller mindre antal voro förlagda.
I Sala vistades blott en enda officer, tämligen hygglig
ung man, med vacker figur och förbindligt väsende.
Också stod han öfverhöfvan väl inskrifven hos stadens
damer. Oss andra regalerade han med öfverdrifvet
prunkande berättelser om Moskaus härligheter och förgyllda
kupoler. Förvånande är hans nations färdighet att lära
[sig] språk, troligtvis emedan dess eget är så svårt. Därtill
hörer ock ryssens fallenhet att i umgänget modellera sig
på det folk han lefver med, så att man kan antaga, att
en städad ryss gemenligen är en angenäm
sällskapsmänniska.
Salas förnämsta märkvärdighet är silfvergrufvan,
belägen 1¼ mil från staden. För att komma dit ned måste
man förtro sin person åt en hisstunna, gående på
järnkedjor 150 famnar ner i djupet — en alltför hemsk resa,
som, på köpet, lämnar föga tillfredsställelse, emedan de
mörka, kyliga, fuktiga, underjordiska gångarna ega alltför
stark likhet med grafhvalf, för att den lefnadslustige kan
finna sig väl därstädes. Man har svårt att återhålla en
lätt rysning vid föreställningen om de ojämna, skrofliga
hvalfvens möjliga infall att rasa, hvilket i själfva verket
icke synes otroligt, då vid sprängningar hela grufvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
