Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildring af krigshändelserna i Öster- och Västerbotten 1808—1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom öppna Kvarken dolt expeditionens ankomst för
ryssarne, så blef hemligheten snart röjd vid närmandet
till svenska kusten, ty under mist och dimma anlände
flottan till Ratan den 16 augusti. Töcknet var sådant,
att synkretsen inskränktes till några famnar utom relingen.
Ja, man kunde från aktern knappast se fören af galären;
och för att frälsas från öfversegling, skallade trumslag
från alla fartyg, hvaraf eko återljöd i land. Ändå kunde
inte en eller annan knuff undvikas, hvarvid söndergående
rår och stänger brakade, samt skrik och svordomar
vankades i rikligt mått såsom korus i konserten. Larmandet
var gräsligt. Småningom nalkades man åt land, så att
ankaren mot aftonen kunde fällas, men ett godt stycke
från stranden.
Före dagningen den 17 var debarkeringen redan
börjad. Så fort en trupp hann landbacken, sattes den
genast i marsch framåt. Alla jägare, vederbörligen
provianterade, landsattes på små båtar och öppnade tåget
utan ringaste uppehåll. En del gick genvägen väster ut
genom skogarna direkte till Djäkneboda, en annan del
följde strandvägen från Ratan åt norden, tills den förenas
med stora landsvägen åt Bygdeå, då man bröt af söder ut,
hvarigenom omvägen blef en hel mil. Så fort vårt
jägarkompani hunnit landsättas, rangerades vi på en sumpig
terräng med Jönköpings jägare, skarpladdade, och
aftågade den längre vägen under ledning af själfva
befälhafvaren för alla jägarne, major Hård, som medförde en
petit-maître-adjutant, ryttmästare vid Smålands dragoner
och högst ovan vid fältlifvet. Inga hästar voro ännu
landsatta, så att de höga befälhafvarne måste bekväma
sig att vandra till fots liksom vi, infanterister. Herr
ryttmästaren jäktades erbarmligen med order från têten till
queuen och från queuen till têten i sina elegant glänsande
blanklädersstöflar, hvilket snart nog renderade honom ett
bastant fotbad efter diverse besök i kärren, till mycken
förlustelse för oss andra, som genom större vana vid
krigsföretag lärt oss inse nyttan af mindre grann, men mera
ändamålsenlig fotbeklädnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
