Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Landet af Z. Topelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vattenmassor i långsamt, men fortsatt sjunkande. Hvarje ar fällas eller uttappas sjöar och träsk
för landvinning eller torrläggning, men ieke sällan följer efteråt ångern, när odlaren i utbyte mot
sin friska blå sjö fått ett frostbringande kärr. Sjöarnas djup varierar från de grundaste vatten
till betydligt djupare dalklyftor, än det utanför kusten svallande hafvets. T folkets föreställning
äro en del sjöar bottenlösa. I en del är vattnet grumladt af lera eller mörkt af kärrens utflöde,
i andra kristallklart
och genomskinligt på
betydliga djup. Likaså
vexlande är deras färg,
från ett nästan svart
vatten till det bjärtaste
blå. Det finska
landskapet är en omvexling
af berg, sjö, skog, ås,
mosse och mo, hvartill
i kustdalarna komma
slätten och floden. Den
hårda, milsvida, med
ljung och glesa furor
bevuxna sandmon är
egendomlig för Finland
och återfinnes
ingenstädes i samma ensliga
storhet. Mon är ej
öken, ej stepp, ej prärie,
ej dödstystnad, ej
lifs-glädje och likväl
något beslägtadt med alla
dessa: en inom sig
sluten kraft, ett
begrundande allvar, en natur,
som i sina stämningar
kan vara vemodigt vek,
men som vill odelad
vara sig själf.
Sommartid förmörkar,
vintertid lifvar barrskogen
det finska landskapet.
Sjön är dess solsida,
dess fönster, dess
pulserande blod. Sjön är,
sommar och vinter, dess fria utsigt, dess öppna väg, dess maning till lif. Utan sjön vore detta
land ett stenröse mellan drifvor.
 |
| Ill. F. Tilgmann kem. H:fors. A. Edelfelt. Tallbacke. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
