Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Folket af Z. Topelius - Stamfolk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Finnarne voro sol- och elddyrkare, hos hvilka en rörande kärlek till ljuset omvexlade med
intryck af vinternattens mörker. Hos alla kringboende folk ha de ända till nyare tid varit
beryktade för sin trolldomskonst, och själfva ha de varit öfvertygade om denna sin hemlighetsfulla
makt. Men i den finska magin ligger en upphöjd grundtanke, som mer än någon annan
naturreligion närmar sig kristendomen, nämligen den, att ordet har skapat världen. Ordet är allting
öfvermäktigt. Styrkan är endast ett utflöde af visheten, och vis är blott den, som äger det
skapande ordet, ursprungsordet, förutan hvilket ingen besvärjelse äger kraft. Häri ligger
grund-skilnaden mellan de finska och de ariska folkens lifsåskådning. De ariska folken hafva alltid
lagt hjältekraften främst i svärdsbragd. Skandinavernes Odin var den visaste hjälte, emedan han
var härskarornas fader och förebild;
finnarnes Väinämöinen var den mäktigaste hjälte,
emedan han var den visaste.
Finnarnes milda naturreligion fick ej tid
att antaga bestämda former, men innebar ett
beundransvärdt djup. De tillbådo icke
naturföremålet, de sökte den i detta lefvande
anden (haltian). Allt var individualiseradt,
allt hade sin haltia, men i naturföremålet
var anden bunden och framträdde endast i
menniskan fri genom ordet. Därigenom
be-herskade menniskan allt, men icke oinskränkt,
ty öfver henne stod ett namnlöst högre väsen,
åskans herre, som bodde i molnen och
kallades Den gamle (Ukko). Han framför andra
var ordets gifvare och styrde i sista hand
menniskornas öden. Mytens öfriga namngifna
personligheter — skogskonungen Tapio,
vattenkonungen Ahti, underjordens beherskare
Tuoni, alla försedde med hustrur och barn,
luftens, eldens, solens, månens, stjärnans söner
och döttrar m. fl., alla dessa voro endast
personifierade naturkrafter. Icke ens
folk-hjältarne Väinämöinen och Ilmarinen, som
dock varit med om världens skapelse,
hedrades med gudavärdighet. Ett af mytens finaste
drag var att förlöjliga desses och andra hjältars menskliga svagheter. Och sålunda kände den
finska myten i verkligheten ingen annan gud, än denne, i obestämda konturer framträdande Gamle.
Men äfven lian dyrkades icke i sinliga former. Bjarmerne hade från svartahafsfolken lånat tempel
och gudabilder. Lapparne tillbådo sällsamma naturföremål (sejder). Finnarne kände ingen
bilder-dvrkan, endast heliga träd, källor, sjöar och berg. Intet blod fläckade offren. Husfadren hängde
elgens horn i det heliga trädet; husmodren spilde vid dess rot några droppar af boskapens mjölk.
 |
| Ill. F. Tilgmann. Runosångerska, efter en tafla af A. Edelfelt. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
