Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Politisk öfversigt af L. Mechelin - Regeringsperioderna efter 1809 - Alexander I:s regeringstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
välfångna privilegier, fri- och rättigheter;» att han eger hufvudinseendet öfver de administrativa
inrättningarna, genom inspektionsresor bör göra sig förtrogen med tillståndet i landet samt egna
omsorg åt näringarnas förkofran m. m. Samtidigt utfärdades instruktion för prokuratorn såsom
kontrollant af lagskipningen och ledare af åklagareväsendet. Af politisk betydelse är stadgandet
att prokuratorn, ifall generalguvernören eller konseljen afviker från lag, åligger att däremot göra
föreställning samt att han är berättigad att, om hans anmärkning icke uppmärksammas, anmäla
om saken hos Kejsaren.
Härmed var organisationen af Finlands styrelse fullbordad.
Emellertid hade en ny plan, äfven den välvillig mot Finland, mognat i Kejsarens tankar.
I)e delar af detta land, som enligt fredssluten 1721 och 1743 underlagts Ryssland, hade icke
sammanvuxit med kejsardömet. Ryskt förvaltningssystem var infördt, men svenska lagar voro
delvis ännu gällande. Karelarne utgöra visserligen en särskild gren af den finska folkstammen.
Och en del af dem, förnämligast i trakterna norr om Ladoga, tillhörde den grekisk-ortodoxa
kyrkan. Men i allt väsentligt liknade dock det öfvervägande flertalet af befolkningen i det s. k.
Gamla Finland fortfarande till seder och språk sina bröder i vester och norr om de gränser
politikens hand liade uppdragit. Att kvarhålla denna befolkning under ett annat styrelsesystem, än det
öfriga finska folket, framstod såsom omotiveradt, sedan Finland i dess helhet kommit under samma
herskares spira. Om storfurstendömets gräns flyttades närmare kejsardömets hufvudstad, kunde
däraf ej någon politisk olägenhet uppstå. Alexander beslöt därför att med storfurstendömet
införlifva det »finländska guvernementet» under benämningen Wiborgs län. Det skedde genom manifest
af den 23 december 1811, hvilket den 31 i samma månad åtföljdes af en förordning om det som
skulle iakttagas med afseende å Wiborgs läns förening med Finland. Såsom ett bland de många
bevisen på den omsorg och följdriktighet, hvarmed Alexander I genomförde hvad han i sin
försäkringsakt af den 15/27 mars 1809 utlofvat, må här anföras, att Kejsaren egenhändigt redigerat
följande stadgande i nämnda förordning: »Ständernas representationsrätt vid storfurstendömet
Finlands landtdagar ordnas i Wiborgs län enligt de allmänna grundsatserna i landets konstitution».
Ej ringa svårigheter voro förknippade med verkställandet af denna förening, som af lätt
insedda skäl var misshaglig för många af dem, hvilkas personliga intressen icke främjades af
sakernas nya ordning. Åt en särskild, af regeringskonseljen tillförordnad komité uppdrogs att
utarbeta förslag till de skilda förvaltningsgrenarnas omdaning till öfverensstämmelse med
storfurstendömets öfriga län. Dessa organisationsåtgärder hade ett kraftigt stöd i Armfelt, hvars förtjenst
det ock var, att en så klok och energisk man, som Karl Johan Stjernvall (1764—1815), blef
Wiborgs läns förste landshöfding. Det förtjenar härjämte framhållas, att organisationskomitén, med
landshöfding Stjernvall såsom ordförande, utförde sitt uppdrag med den ihärdighet, att komitén
redan vid utgången af år 1813 hade afslutat sina arbeten. De af densamma uppgjorda förslagen
blefvo därpå granskade af regeringskonseljen och efterhand understälda Kejsarens stadfästelse
samt såsom författningar för Wiborgs län utfärdade.
Äfven för landet i dess helhet vidtogos under de första åren af föreningen med kejsardömet,
isynnerhet 1811 och förra delen af 1812, en mängd åtgärder, genom hvilka statsförvaltningen
utvecklades enligt de nya förhållandenas kraf. Alexander I egnade dessa angelägenheter ett intresse
och en uppmärksamhet, som med varm beundran omtalats af de män, Armfelt och Rehbinder,
hvilka däri voro Kejsarens personliga medarbetare.
I denna verksamhet inträdde nödvändigtvis ett af brott, då Napoleon öppnade sitt stora fälttåg
mot Ryssland. Kejsaren lemnade S:t Petersburg och begaf sig till armén. Sedan den ryska
nationen i patriotisk hänförelse visat sig kunna bringa de största offer åt fäderneslandets försvar och
Napoleons väldiga härar blifvit förintade i detta fälttåg med dess oerhörda vedermödor, var det
naturligt, att ledningen af de europeiska makternas gemensamma krigsföretag för Napoleons
slutliga störtande skulle tillfalla Alexander I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
