Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Politisk öfversigt af L. Mechelin - Regeringsperioderna efter 1809 - Alexander I:s regeringstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett af de första momenten i bildandet af koalitionen mot Napoleon utgjordes af den
öfverenskommelse, som i augusti 1812 träffades mellan Alexander och Sveriges nyss utkorade kronprins
Karl Johan. De båda furstarnes mötesplats var Finlands dåvarande hufvudstad Åbo. I Sverige
saknades ej de, som vid detta möte anknöto förhoppningar om Finlands återförening med Sverige.
Men uppgörelsen gick ej i denna riktning. Den ersättning Sverige skulle få för att med sin
härsmakt, under kronprinsens befäl, medverka i de blifvande operationerna mot Napoleon, var —
Norge. Kombinationen var likartad med den, som gjorts af Napoleon, då han, inledande sin
vänskapspolitik mot Ryssland, år 1807 i Tilsit föreslog Alexander att taga Finland från Sverige.
Sättet, hvarpå dessa landvinningar realiserades, blef dock hvarken i det ena eller i det andra fallet
det, som vid territoriala utvidgningar är det vanliga. Finlands eröfrare beaktade den djupa
principiela betydelsen af en egen statsorganisation för ett folk, som uppnått en erforderlig grad af
kultur och nationel individualitet. Samma princip gjorde sig gällande, då icke heller Norge såsom
ett krigsbyte, utan såsom en själfständig stat, år 1814 förenades med Sverige. Historiens
vittnesbörd besannar här, att byggandet på rättens grundval är vilkoret för politiska skapelsers varaktighet.
Snart sagdt otaliga voro de politiska kombinationer, som sågo dagen under det Napoleonska
tide-hvarfvet med Wienerkongressen såsom slutpunkt: förskjutningar af statsgränser, styckningar och
hopfogningar af länder och folk, nedbrytningar och uppresningar af troner och dynastier. Men
oförändrade kvarstå af sagda tids politiska skapelser endast dessa två, vid hvilkas ordnande och
upprätthållande folkens rätt har aktats: Finlands förening med Ryssland och Norges med Sverige.
Att den politik Alexander år 1809 omfattat med hänsigt till Finland var gynsam äfven för
Rysslands intressen, visade sig i själfva verket under den skickelsedigra tid, hvarom nu är fråga.
Finlands pacifikation hade ernåtts så omedelbart efter Borgå landtdag, nationen hade redan så
tydligt ådagalagt sin tillgifvenhet för den nye herskaren och tillförlitligheten af sin lojalitet, att
Alexander år 1812 kunde från Finland bortdraga alla de ryska trupper, hvilka sedan krigsåren
kvarkållits där, och sända dem att såsom en särskild kår, under chefskap af Finlands
generalguvernör Steinheil, deltaga i operationerna emot franska armén; och nybildade finska trupper gjorde
garnisonstjenst i S:t Petersburg. G. M. Armfelt förordnades att, jämte sin egen befattning, förestå
generalguvernörsembetet under Steinheils frånvaro.
Från det världshistoriska fälttåget till Frankrike återvände Alexander i juli 1814 till sin
ryska hufvudstad. Armfelt var då af sjukdom fjättrad vid sin bostad. Kejsaren besökte honom
två gånger i veckan för de finska ärendenas behandling — en yttring af ej mindre bevågenhet
mot den sjuke, än intresse för det land han företrädde. Efter Armfelts död, den 19 augusti
1814, blef friherre Knut von Troil (1760—1825) kallad till ordförande i komitén för finska ärendena.
Någon tid efter Wiener-kongressens afslutande fick Finland emottaga ett kejserligt uttalande,
som ytterligare bekräftade varaktigheten af den år 1809 lagda grunden för landets politiska
ställning, nämligen manifestet af den 9/21 februari 1816. Den genom detta manifest meddelade
bestämning, att regeringskonseljen hädanefter skulle benämnas Kejserliga Senaten för Finland, var
väl icke, i och för sig, särskildt betydelsefull, men af vikt var det härför framhållna motivet, att
Kejsaren ville utmärka den finska styrelsens omedelbara förhållande till Kejsarens person genom
att gifva den enahanda benämning, som de högsta styrelseverken i kejsardömet och det därmed
nyligen förenade konungariket Polen egde. Och genom sin inledande framställning utgör
manifestet ett af de aktstycken, som gifvit autentiskt uttryck åt Alexander I:s konstitutionela politik
gentemot Finland, såsom framgår af följande utdrag:
– – – – – Öfvertygade att den författning och de lagar, som, öfverensstämmande med finska folkets lynne, seder och
bildning, under en lång följd af år utgjort grundvalen för dess borgerliga frihet och lugn, icke kunde utan våda för dessa
inskränkas eller rubbas, hafve Vi, från första stunden af Vår regering öfver detta land, icke allenast på det högtidligaste bekräftat
samma författning och lagar, med de hvarje finsk medborgare i följd däraf tillkommande friheter och rättigheter, utan ock, efter
föregången öfverläggning med landets församlade Ständer, tillförordnat en särskild styrelse, som, under namn af Vår Regeringskonselj,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
