Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Politisk öfversigt af L. Mechelin - Lagstiftning, lagskipning, förvaltning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samtidigt författningarna angående försvarslösa personer och deras behandling. En genomgripande
förbättring af fattigvården i landet har fått sitt upphof genom lagen i detta ämne af 1879.
Redan vid landtdagen 1863—G4 samtyckte ständerna till upphäfvande af det system, som
sedan år 1800 varit gällande i fråga om brännvinsbränning. Detta system bestod däri, att hvarje
jordegare egde rätt att såsom en binäring vid sin landthushållning tillverka brännvin. Lägenhetens
kamerala storlek eller skattemått (mantal) var bestämmande för den omfattning, hvari sagda
tillverkning fick bedrifvas, och för beloppet af den afgift, hvilken under namn af
brännvinsbrännings-arrende därför till kronan erlades. Redan länge hade man insett, att de moraliska vådorna af
denna s. k. husbehofsbränning, som gynnade ett omåttligt förtärande af rusdrycker, icke uppvägdes
af de ekonomiska fördelar den förståndige jordegaren kunde bereda sig af en dylik handtering.
Den nya lagen i ämnet, utfärdad den 2 mars 1865, stadgade, att brännvin finge tillverkas endast
i fabriker, under behörig kontroll, och föreskref tillika stränga gränser för handeln med denna
vara. Dessa gränser hafva genom senare författningar gjorts ännu trängre. Lagens generela förbud
mot minuthandel och utskänkning af brännvin i landskommunerna har utgjort ett kraftigt stöd för
filantropiska föreningars ihärdiga sträfvanden att från befolkningens lefnadsvanor aflägsna bruket
af rusdrycker. Äfven ölhandeln har, i enahanda syfte, blifvit af lagstiftningen reglementerad.
Rättegångsväsendet är i
sina hufvuddrag fortfarande
sådant detsamma, på
sekelgammal grund, bl ef utstakadt
genom rättegångsbalken i 1734
års lag. Frågan om
domstols-reform har visserligen varit pä
den legislativa dagordningen
upptagen, och för närvarande
är en särskild komité nedsatt
för utarbetande af förslag till
den processuela lagstiftningens
utveckling. Men de ändringar,
som hittills kommit till stånd,
förnämligast genom lagen af
den 27 april 1868, ha icke
rubbat, endast modifierat, det gamla systemet. Den vigtigaste ändring, som genom denna lag
vidtogs, var instansordningens förenkling genom indragning af kämnersrätten (första domstolen i
stad) och lagmansrätten (andra instansen på landet).
För lagskipningen i första instans är städernas jurisdiktion skild från landsbygdens.
Häradsrätten är underrätt på landet; dess område benämnes domsaga. Rättens ordförande, häradshöfdingen,
utnämn es af Kejsaren, men det folkeliga elementet i lagskipningen är här represen ter adt genom
nämnden, bestående af minst fem bland ortens invånare utsedda män. Om nämnden enhälligt
omfattar en annan mening, än häradshöfdingen, blir nämndens röst gällande. I alla andra fall
sker afgörandet enligt häradshöfdingens mening. En hvar af landets 62 domsagor omfattar två
eller flere tingslag; rätten sammanträder i regeln två gånger om året uti hvarje tingslag. — Underrätt
i stad är rådstufvurätten, bestående af borgmästare och rådmän. Rådmännen väljas af
stadskommu-nens medlemmar, borgmästaren utnämnes af Kejsaren bland tre på samma sätt valda kandidater.
- Öfver dessa domstolar står hofrätten, sammansatt af president jämte hofrättsråd och assessorer.
Landet har tre hofrätter. Abo hofrätt inrättades år 1623, Wasa hofrätt år 1775 och Wiborgs
hofrätt år 1839. Rättsväsendet i östra Finland, hvars omdaning vidtog efter 1811, har i höggrad
befrämjats genom stiftandet af en särskild hofrätt för denna del af landet. — Lagskipningsmakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
