- Project Runeberg -  Finland i 19de seklet. Framstäldt i ord och bild af finska skriftställare och konstnärer /
122

(1893) [MARC] With: Leo Mechelin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Politisk öfversigt af L. Mechelin - Lagstiftning, lagskipning, förvaltning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

k;ij). omnämnas. Kap. om konsten skall ej förbise de utmärkta arkitekter, som stått i spetsen för
byggnadsstyrelsen. Landtmäteriets angelägenheter leddes länge och med synnerlig skicklighet af
\V. Gvi.dén (1802- 1872), som äfven genom utgifna skrifter ådagalagt sina gedigna kunskaper.
I nära trettio år var friherre C. von Rosenkampff (1793—1846) chef för väg- och
vattenbyggnadskåren. Af hans efterträdare har den högt begåfvade friherre K. St.jernvall (f. 1819)
varit en af banbrytarena för järn vägsbyggandet i Finland; han kallades senare till inspektör för
järnvägarna i kejsardömet. G. Strömberg (f. 1823) kvarstår, allmänt aktad, såsom generaldirektör
för statsjärnvägarna alltsedan detta embetes inrättande. Bearbetningen af landets statistik leddes
med framstående insikt af byråns förste chef G. Rein och hans efterträdare K. E. F. Ignatius
(f. 1837, senator 1885). Efter det Hj. Lagerborg (f. 1842) utnämnts till generaldirektör för
postverket, år 1887, beträddes med stor energi reformernas väg i denna förvaltningsgren.
Fullföljandet häråt har dock blifvit försvåradt genom de omgångar, som det finska postväsendets genom
manifestet den 12 juni 1890 påbjudna subordinerande under inrikesministern i kejsardömet medför.
Denna åtgärd föranledde 1891 års landtdag att i en petition till monarken framställa, huruledes
det icke öfverensstämde med landets grundlagar, att en finsk förvaltningsgren gjordes beroende af
myndighet, som icke underlyder finsk lag.

I spetsen för hvart af de 8 län, uti hvilka Finland i administrativt hänseende är indeladt,
står en länestyrelse. Denna utgöres af guvernören (ända till 1834 benämnd landshöfding), hvilken
ensam eger beslutanderätten, samt landssekreterare och landskamrerare, som hos guvernören
föredraga ärendena och kontrasignera besluten äfvensom i hans frånvaro ega gemensamt utöfva hans
beslutanderätt. Guvernörernas, hufvudsakligen genom landshöfdingeinstruktionen af 1734 utstakade
verksamhet är af mångsidigaste slag: inseendet öfver polisväsendet och skatteuppbörden, ekonomiska
angelägenheter, exekutions verket, utförandet af senatens beslut, handräckning åt öfriga centrala
myndigheter m. m. Länens administrativa underafdelningar äro härad och länsmansdistrikt. —
Flere af de s. 110 framhållna senatorer i ekonomie departementet hade tidigare varit guvernörer.
Af öfriga landshöfdingar och guvernörer, som genom förtjänstfull verksamhet kvarlemnat
varaktigare minne, böra nämnas: O. Wibelius (1752—1823) landshöfding i Kuopio län 1803—1809,
F. G. Stjernvall (1767—1815) i Nylands och Tavastehus då ännu förenade län, R. W.
Lagerborg (1796—1849) i Uleåborgs län, grefve C. M. Creutz (1820—1893) i Abo och Björneborgs
län, friherre G. v. Alfthan (f. 1828, senator sedan 1888) i Uleåborgs och därefter i Nylands
län, Chr. Oker-Blom (f. 1821, senator 1882—1892) i Wiborgs län.

Viktiga reformer på förvaltningens område egde rum genom lagen om kommunalförvaltningen
på landet af 1865 och lagen af 1873 angående kommunalförvaltning i stad. Genom frisinnad
och ändamålsenlig tillämpning af den medborgerliga själfstyrelsens princip hafva dessa lagar gifvit
kraftiga impulser till samfundsandans stärkande. Sagda princip var visserligen icke ny för det
finska samhällslifvet. Men på landsbygden, där både kyrkliga och borgerliga angelägenheter
behandlades under kyrkoherdens ledning vid sockenstämma, var organisationen alltför bristfällig och
obestämd; och i städerna egde endast borgerskapet, och i vissa frågor gårdsegarena, någon talan,
medan beslutanderätten i regeln tillhörde magistraten. Nu däremot eger hvarje välfrejdad och
beskattad medlem af kommunen utöfva rösträtt i dess angelägenheter. I landskommunerna utöfvas
beslutanderätten vid kommunalstämma; endast få kommuner ha föredragit att, på sätt lagen medger,
öfverlåta denna rätt åt valda fullmäktige. För städerna åter, med undantag af dem hvilkas
invå-nartal icke öfverstiger 2,000, har lagen föreskrifvit det representativa systemet eller
beslutanderättens utöfning genom stadsfullmäktige, hvilkas antal är faststäldt i visst förhållande till stadens
folkmängd. Taxeringsnämnder påföra årligen livarje kommunalmedlem det antal skattören, enligt
hvilket han skall deltaga i utgörandet af det för året erforderliga tillskott till betäckande af
kommunernas utgifter. Såväl lands- som stadskommunen voterar själfständigt sin budget för året.
Endast i vissa frågor a ligger det kommunen att underställa sitt beslut sena tens resp. guvernörens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 01:47:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/finland19/0169.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free