Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Nationalhushållningen - B. Landtbruk, Industri och Handel. Af L. Mechelin - Industrin - Handeln: Historik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sammanslutning svårare att åstadkomma, men på mångahanda sätt hafva dock äfven fabriksegare i
städer haft omtanke om sina arbetares intressen. Hvad arbetslönerna vidkommer, så kunna de
naturligtvis icke bestämmas endast ur filantropisk synpunkt. 1 allmänhet äro arbetslönerna i den
finska industrin icke oskäligt låga och icke underkastade så täta och starka vexlingar, som i
de stora industriländerna är fallet. Strejker hafva därför knappast försports bland Finlands
fabriksarbetare.
Industristyrelsen har begynt insamla noggranna upplysningar angående arbetslöner, arbetstid,
sanitära förhållanden, bildningsständpunkt m. fl. omständigheter, af hvilka industriarbetarnes
ställning kan bedömas. Färdiga resultat af denna enquéte föreligga dock icke ännu. De
yrkes-inspektörer, som blifvit tillsatta för att öfvervaka efterlefnaden af 1889 års lag om skydd för
arbetarne i de industriela yrkena, hafva redan verkat för aflägsnande af sanitära missförhållanden
i fabrikslokaler, där sådana förekommit.
Den moderna idén att genom ett omfattande försäkringssystem ersätta bristen på själfständig
förtänksamhet hos den arbetande klassen har äfven i Finland vunnit förespråkare. En komité
under ordförandeskap af den mångsidigt verksamme ledamoten i industristyrelsen L. Gripenberg
(f. 1852) har afgifvit betänkande och förslag i detta ämne.* Inom komitén hafva meningarna
varit delade i frågan, huruvida obligatorisk försäkring bör införas, eller icke. Det skall i en snar
framtid visa sig, hvilken princip lagstiftningen kommer att omfatta i detta hänseende.
Handeln. I likhet med industrin var handeln i äldre tid underkastad hvarjehanda
regle-mentering. Långt in i 19:de seklet kvarstod skilnaden mellan stapelstad och uppstad, mellan
grosshandel och krämarehandel. Lagen bestämde de rättigheter, som tillhörde den ena och den
andra af dessa kategorier; den stadgade ock, att ingen köpenskap fick idkas på landet.
1879 års näringslag har slutligen upphäft all denna reglementering, från hvilken särskilda
undantag redan därförinnan blifvit medgifna. En hvar är nu berättigad att, efter en enkel anmälan
hos vederbörande myndighet, öppna handel, i stad eller på landet, i parti eller minut eller bådadera.
Det är dock ej endast de legala vilkoren för handelsyrket, som förändrats. Kreditväsendets
och kommunikationernas utveckling har medfört ännu större omgestaltning.
Kreditväsendets utveckling genom bankerna har haft till följd, att grundläggandet och
utvidgandet af handelsaffär icke i samma grad, som förr, beror af tillgången på eget kapital. Äfven
utan kapital kan den personliga dugligheten göra sig gällande, särdeles i de numera så vanliga
agentur- och kommissionsaffärerna.
Få voro förr de handelshus i sjöstäderna, som ej tillika idkade skeppsrederi för att med egna
fartyg bedrifva såväl utförseln som införseln af sina varor. Man ansåg sig sålunda hafva
konjunkturen bättre i sin hand, än om man berodde af fraktslut med andra redare. Nu däremot är
skeppsrederiet vanligen en affär för sig; såväl exportörer som importörer kunna med visshet
påräkna, att fraktlägenheter, vare sig med seglare eller med ångare, skola stå till buds för deras
varusändningar, om de ock själfva ej ega något fartyg.
De österbottniska sjöstädernas inre handelsområde sträckte sig intill 1850-talet långt in i
Savo-laks. Efter Saima kanals öppnande blef Wiborg den naturliga afsättningsorten för nämnda
landskaps produkter och importorten för dess behof af utländska varor. Senare har Kuopio begynt täfla
med Wiborg i denna handel, och en ytterligare fördelning däraf framkallas af den savolaksska
järnvägen. Det finska smöret, för hvilket Stockholm länge varit den förnämsta afskeppningsorten,
vann senare sin bästa afsättning i S:t Petersburg, men sändes numera därjämte till Köpenhamn,
England och Tyskland. Helsingfors, som ännu för några årtionden sedan låg efter i grosshandeln,
* En rikhaltig statistisk undersökning om de på enskildes initiativ härintills inrättade sjuk-, begrafnings- och
pensionskassor för arbetare och handtverkare i Finland har på ofvan nämnda komités uppdrag år 1891 blifvit utgifven af Aug. Hjelt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
