Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För rättigheten att varda inskrifven såsom studerande vid universitetet utgör i regeln
afläggan-det af en dels skriftlig, dels muntlig »studentexamen» ett nödvändigt vilkor. Men engång inskrifven,
liar studenten en ganska stor frihet att bestämma ordningen och sättet för sina studier, hvilka i
allmänhet icke hafva formen af kurser, de där inom bestämd tid borde genomgås. De akademiska
föreläsningarna äro till största delen publika, så att åhörarne för dem icke erlägga någon särskild
afgift. Anda till inemot medlet af detta sekel klädde universitetsiärarne sitt vetenskapliga
skriftställen för det mesta i formen af akademiska dissertationer, vanligen på latinska språket.
»Ventilationen», eller den offentliga granskningen, vid hvilken författaren borde försvara sin afhandling
mot opponentens anmärkningar, försiggick på en med alla en klassisk vältalighets superlativer
späckad latin, och bar äfven eljest, med de många därvid uppträdande funktionärerna, praeses,
custos, respondenter, opponenter, en fornåldrig prägel. Genom statutförändringen af 1852
förenklades delvis formen för disputationsakterna. Afhandlingarna skrifvas numera vanligen på svenska
eller, efter det år 1858 den första dissertation på finska utkom, äfven på detta språk; stundom
dock äfven på latin eller något främmande modernt språk. Antalet utgifna akademiska
afhand-lingar utgjorde under de tre läseåren 1890—1893 tillsamman 55.
En högskola sådan som Finlands, aflägsen från civilisationens stora hufvudsträtar, måste liafva
sin förnämsta betydelse uti att förmedla sin egen nations delaktighet i den högre vetenskapliga
bildningen. Hon har icke samma betingelser, som åtskilliga af hennes medsystrar i Europa, för
att kunna verka banbrytande på den rena forskningens område. Att bon dock ej underlåtit att i
sin mån bidraga till det vetenskapliga forskningsarbetet, därom vittna namnen på åtskilliga bland
de män, hvilka såsom lärare tillhört henne, om det också är sant, att forskningen hos oss, då
ämnets natur sådant tillåtit, med förkärlek vändt sig till föremål, hvilka haft sammanhang med
det egna landet, dess natur och folk. Vi uppräkna här icke namnen på de forskningens målsmän,
hvilka lyckats göra sig förtjente om vetenskapen, utan hänvisa i detta afseende läsaren till de
afdelningar af föreliggande verk, som handla om den vetenskapliga litteraturen. Anmärkas kan dock,
att åtskillige vetenskapsmän, hvilka vunnit rykte i den lärda världen, ursprungligen erhållit sin
bildning vid detta universitet, om de än icke varit fästade vid detsamma såsom lärare; så
språkforskaren A. J. Sjögren, astronomen H. Gyldén och Asiens kringseglare N. A. E. Nordenskiöld.
Under den närmaste tiden efter 1809 rådde, trots de förökade materiela resurserna, en viss
domning i det intellektuela lifvet vid universitetet. Porthan var död, Calonius tagen i anspråk
för andra värf, och Franzén hade öfverflyttat till Sverige. Endast spridda lif stecken röjde sig
under den tid universitetet ännu befann sig i Abo. Tidskriften Mncmosyne, 1819—1823, redigerad
af professorn i romerska litteraturen J. G. Linsen, yrkade på arbete för finskt språk och finsk
nationalitet, och docenten i historia A. I. Arvidsson uppträdde såsom förkämpe för liknande idéer,
jämte det han med ungdomlig hänsynslöshet angrep allehanda bestående förhållanden. Tidpunkten
var dock icke gynnsam för dylika sträfvanden; Arvidsson, som till Mnemosyne skrifvit en uppsats,
hvari bland annat klandrades förhållandena vid den dåvarande finska militären, och som därigenom
väckt vicekanslerns, grefve J. F. Aminoffs, vrede, blef med åsidosättande af lagliga former skild
från sin docentur och nödgades, utan utsigt till bergning i hemlandet, öfverflytta till Sverige 1823.
Men kort efter flyttningen till Helsingfors bildade sig vid högskolan en krets af yngre, liögt
begåfvade män, varmt lifvade af litterära, vetenskapliga och fosterländska intressen: det s. k.
lördagssällskapet, hvarom det närmare i ett följande kapitel. Från denna krets utgick en ideel
lyftning, som efterhand spridde sig till allt vidsträcktare lager af nationen. Runebergs skaldskap,
där grekisk formklarhet harmoniskt sammansmälte med nordiskt känslodjup; Lönnrots
framgångsrika arbete att i ljuset framdraga skatterna af det finska folkets forntida sång och visdom;
Snellman» energiska sträfvan att hit införa den mäktiga idéströmning, som då, i den idealistiska filosofins
skepnad, från Tyskland bredde sig öfver en stor del af Europa — detta allt kunde icke förblifva
utan verkan. Närmast berördes häraf naturligtvis universitetet och dess ungdom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
